Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Bladee
Orionteatern, Stockholm
Bladees musik glider mellan ytterligheter. Hans fusion av cloudrap och hyperpop kan låta som skarpslipade skridskor mot spegelblank is – eller som en fluffigt mjuk, färgsprakande tv-spelsvärld. Benjamin Reichwald, som han egentligen heter, har byggt den världen under drygt ett decennium, mestadels i skuggorna. Ur de tätt sammanflätade kollektiven Sad Boys och Drain Gang, där Bladee är medgrundare av det senare, är det Sad Boys-frontfiguren Yung Lean som axlat rollen som världsstjärna.
Men 2024 hände något. Efter en remix för Charli XCX och med albumet ”Cold visions”, lättade mystiken runt Bladee. Så när stockholmsartisten nu gör två slutsålda konserter på hemmaplan är det en logisk fortsättning. Drygt ett dygn tidigare släpptes dessutom hans åttonde album ”Sulfur surfer”, vilket förvandlar torsdagskvällen till en releasekonsert.
Drain Gangs husproducent Whitearmor, som står bakom ljudbilden på ”Sulfur Surfer”, värmer upp innan med atmosfäriska beats och eterisk orgelmusik. Plötsligt börjar strobbljus blinka och i ett moln av vit rök uppenbarar sig huvudpersonen i svart kåpa. Till ”Sulfur surfer”-introt höjer han armarna mot skyn, som för att åkalla högre makter, och den stående publiken i Orionteatern ser ut att tappa fattningen när han mässar ”I am the upholder of divine law”. För en artist som gärna rimmar ”hardcore” på ”dark lord” kunde det inte vara en mer passande entré. En stund senare när kåpan åker av visar Bladee upp en sminkad The Joker-mun.
Den hypnotiskt blixtrande ljussättningen spelar en effektiv roll i showens dramaturgi – men konserten blir aldrig starkare än i sin inledning. Tyngdpunkten ligger på det nya materialet, vilket gör publiken lite avvaktande. Whitearmors mörkt mullrande beats i nya ”Highland tyrant” och ”Durins bane” fungerar utmärkt live. Fansen ser dock ut att vilja hoppa extatiskt till något längre bak i katalogen, och det får dem emellanåt (”Apple” framkallar ett lätt lyckorus) – men energin blir lite ojämn. Ingen gäst från Drain Gang dyker heller upp på scen.
Albumsingeln ”Blondie” och ”Eyelash” från tidigare i år följs av allsång – men det är finalen som verkligen lyfter taket. När ”Who goes there” och ”Sugar” från 2016 rullar igång ser publiken äntligen ut att släppa taget.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Frida Söderqvist