Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”Mecenaten”
Regi & manus: Julia Thelin
I rollerna: Carla Sehn, Lucas Lynggaard Tønnesen, Maxwell Cunningham, Ulf Stenberg m fl. Längd: 1 tim 40 min (från 11 år). Språk: svenska. Biopremiär
Konstvärlden är som gjord för psykodramer. De strama klädkoderna, de underförstådda överenskommelserna om smak och stil, de tydliga hierarkierna, de stora pengarna…
I Julia Thelins långfilmsdebut ”Mecenaten” närmar vi oss dock den här miljön från ett helt annat håll, långt ifrån den kindpussande, vinsmuttande vernissagepubliken i svarta märkeskläder.
En namnlös städerska rör sig tyst och till synes undergivet i en luxuöst inredd, arkitektritad drömvilla fylld med konst ute på landet. Hemmets ägare, den inflytelserika galleristen och konsthandlaren Annika Franke, tycks mest betrakta den inhyrda tjänsteanden som en levande toaborste.
När den osynliggjorda unga kvinnan överhör att hennes uppdragsgivare är på väg till sitt galleri i New York – var annars? – så är det som om något klickar till. En oemotståndlig chans att bli sedd uppenbarar sig plötsligt. Snart är det hon, i lånta fjädrar och exklusivt läppstift, som är Annika Franke. Hon testar sitt nya jag samma kväll på en vernissage och får under rökpaus på gården kontakt med två unga aspirerande konstnärer som extrajobbar som servitörer.
”Mecenaten” flörtar med thrillergenren men gör en helt egen och genuint originell tolkning av temat stulen identitet. Man kan invända mot att Carla Sehns tvetydiga och inte särskilt underbyggda rollfigur glider in väl enkelt sin nya identitet som maktspelare i kulturvärlden. Men ”Mecenaten” strävar inte heller efter någon egentlig realism. Det handlar snarare om ett förhöjt kammarspel som kretsar kring sex, lögner och konst.
Det referensrika dramat tar delvis färg och form av den perfomance som wannabee-duon vill fresta sin nya bekantskap med. Ett kladdigt, gränslöst verk med hinkar av den enerverande blå färgen som för tankarna till allt från Yves Kleins monokroma ytor till Jean-Luc Godards ”Tokstollen” där Jean-Paul Belmondo springer runt med blåmålat fejs till den hånade Blue Man Group.
Städerskan i lyxförpackning och de två killarna i vita skjortor prövar sina krafter mot varandra under en festnatt som aldrig tycks ta slut.
Den uppbyggda spänningen kring huvudpersonernas relationer exploderar snart i ett röjigt och regellöst rollspel på tre man hand. Städerskan i lyxförpackning och de två killarna i vita skjortor prövar sina krafter mot varandra under en festnatt som aldrig tycks ta slut. Alla relationer är konstant osäkrade. Tror killarna att ”Annika Franke” kan förändra deras framtid eller utnyttjar de bara situationen för att få testa sina konster inför publik? Hennes potentiella ekonomiska och kulturella kapital mot de två männens fysiska övertag…
Julia Thelin släpper lös en hel del till synes okontrollerat kaos, men lyckas ändå snyggt hålla ihop det spretiga dramat till en någorlunda sammanhållen enhet. Carla Sehn, som än en gång visar sin briljans, gör en spännande och betydligt mer gåtfull och underskruvad roll än den filterlösa partybruden hon spelade i Netflixserien ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”. Lucas Lynggaard Tønnesen och Maxwell Cunningham har en bra bit kvar till hennes höga nivå, men kemin mellan Sehn och dem fungerar ändå och håller spänningen vid liv in till sista skälvande minut.
Det blir några omtagningar för mycket, men det frisinnade anslaget och Johan Hannus lyxiga foto lyfter storyn när dramaturgin haltar en smula. Även om ”konstvärlden” mest är en projektionsyta för ett ganska klassiskt spel om klass och makt är det en ovanligt elektrifierande utgångspunkt för en historia som vågar vara både störig, stökig och aldrig ber om ursäkt.
Se mer: Tre andra svenska filmer som utspelar sig i kulturvärlden: Hans Alfredsons ”Falsk som vatten” (1985), Ruben Östlunds ”The square” (2017), Ivica Zubaks ”Måste gitt” (2017).
Läs också:
Fler film- och tv-recensioner i DN














