På tunnelbanan från jobbet hamnar jag mitt i ett konferensgäng av halvgamla män. De hänger i handtagens öglor och dinglar med vagnens krängningar som marionettdockor med fläckvisa håravfall.
Med stor upphetsning pratar de om någon Claude. Jag hinner göda förhoppningen att det ska vara en fransk, eller kanske belgisk person – men nej, det är givetvis Claude code. AI-verktyget Claude code.
Männen låter tvärsäkra, så där som objektivitet och manlig subjektivitet är lätta att förväxla på avstånd, men eftersom allt filtreras genom mitt akuta ointresse för tekniksnack uppfattar jag bara brottstycken (”den refaktoriserar ju hela koden automatiskt…”, ”den skrev om onboardingflödet på en kvart…”).
I mild panik söker jag något annat offer för samtalets spärreld. Inklämd i skocken ser jag en kvinna, men hennes blick skvallrar inte om samma skräck, den är bara tom; rutinerad i sin uttråkning. Hon ser ut att ha hört allting förut.
Det saknas inte könsgap i världen – politiska, ekonomiska, sociala – men låt oss öppna ett till. Jag pratar givetvis om AI-klyftan.
Den senaste upplagan av Svenskarna och internet visar att 44 procent av männen, och 37 procent av kvinnor, har använt AI senaste året – en skillnad som ökar jämfört med föregående år. Enligt en undersökning är 71 procent av tjänstemännen som uppger att de har AI-kompetens män (här är det väl ”uppger” och ”män” som är nyckelorden).
Män ser AI som en möjlighet, kvinnor som en kris; en ökad risk för manipulation, desinformation, integritetskränkning
En färsk studie av akademiker vid Oxfords universitet med titeln ”Women worry, men adopt” går att läsa som klyschan med att tolka kinesiska skrifttecken: män ser AI som en möjlighet, kvinnor som en kris; en ökad risk för manipulation, desinformation, integritetskränkning.
Män älskar AI. Kvinnor hatar män som älskar AI. Eller kanske ska det vara: män som älskar att prata om AI.
Åtminstone är det sensmoralen i en artikel i tekniktidningen Wired, ”Meet the sad wives of AI”, om hur fruar görs till gräsänkor i sina relationer med män på AI-spektrumet. Skribenten jämför det med prinsessan Dianas berömda citat om att ”det finns tre personer i vårt äktenskap”, men där Diana syftade på Camilla Parker Bowles handlar det i vår tid om … Chat GPT. Det enda positiva kvinnorna har att säga om AI-triangeldramat är att det åtminstone finns något att prata med männen om.
Jag är nog bara hypotetiskt besläktad med män, för jag tar kvinnornas parti här: när en (desto manligare) vän börjar prata hänryckt om AI-Sam Altmans AI-rättegång mot AI-Elon Musk byter min hjärna genast postnummerområde. Och inget får mitt finger att skrolla snabbare än när sociala medier-flödet kapas av nyfrälsta AI-experter som ger oombedda optimeringstips.
En väninna till mig har också blivit utsatt för utvecklingen, säger hon. Vi masar oss brant framåtlutade uppför Hornsgatan medan hon berättar om ett barnkalas hon nyligen besökte. Värden var en av alla dessa hoppfulla män med en AI-startup på jäsning. ”Först blev jag glad över att det var mannen i paret som tagit ansvar för att bjuda in. Men gissa hur han bjöd in?”
Jag vet redan att jag inte vill veta.
”Han hade vajbkodat en hemsida, såklart!”
De två könen, grovt räknat: kvinnor blåser ballonger, män genererar landningssidor.
Men det finns någonting rörande i hur män behöver teknik för att ta sig an världen, lite som när min pappa vägrar lyssna på min vägbeskrivning i bilen eftersom han MÅSTE få använda sin gps. Och AI-männen är bara ännu en omikron-mutation av moderna manstyper som kryptokillarna, långlevnadssnubbarna och prediction market-brorsorna – de som ännu längre tillbaka på tidsaxeln meckade med motorblock, kortvågsradio eller modelljärnvägar.
Det vill säga: män besatta av optimering, produktivitet, kontroll, system, i den bräckta blandningen av teknik och religion.
AI är löftet om ett liv utan tvivel, utan kompromisser eller krångel, att slippa vara beroende av andra människor. Alltså hela paketet som redan ingår i drömmen om det hundraprocentigt maskulina tillståndet
Om det låter avhumaniserande är det också poängen – AI är löftet om ett liv utan tvivel, utan kompromisser eller krångel, att slippa vara beroende av andra människor. Alltså hela paketet som redan ingår i drömmen om det hundraprocentigt maskulina tillståndet. Det är samma hägring som nästan varje manlig rörelse, kult eller ideologi lockar med i vår tid. (Om man blundar hårt kan man dessutom bortse från ironin i att män grupperar sig kring idén om självständiga män.)
Men jag tror egentligen inte att de söker makt när de blir besatta av AI. Jag tror att många längtar efter lättnaden i att slippa känna sig otillräckliga inför andra människor.
En bekant på en annan tidning berättar att han slutat fråga sina kollegor om hjälp. ”AI är bättre”, säger han och rycker på axlarna, ”så behöver man inte störa nån.” Han låter inte generad eller cynisk, ursäktande eller uppgiven; mest lättad.
Medan män finner någonting romantiskt i eremiten, cowboyen eller geniet i garaget så är kvinnor, i bästa fall, sexuellt likgiltiga inför det
Problemet med drömmen om den helt självständige mannen är att den väldigt ofta slutar med att han sitter ensam i ett rum, märkligt stolt över att ingen ringt honom på hela dagen. Och medan män finner någonting romantiskt i eremiten, cowboyen eller geniet i garaget så är kvinnor, i bästa fall, sexuellt likgiltiga inför det.
På promenaden når min fantastiska väninna och jag krönet på den puckelryggiga Hornsgatan samtidigt som hon avrundar sin slutplädering: ”Tänk om män bara kunde förstå att detta med att exempelvis fylla på spolglans i diskmaskinen eller se till att kylskåpsdörren faktiskt är stängd också är produktivitet och teknikoptimering.”
Läs mer:
Kristofer Ahlström: Så blev brustna hjärtan en lönsam business
Kristofer Ahlström: Åtta skäl att förakta AI
Kristofer Ahlström: Jag gav mina barn en AI-leksak – var det så smart?
