Onsdagen den 24 november 2021 ställdes allt på sin spets. På förmiddagen röstade Centerpartiet för att släppa fram Magdalena Andersson (S) som Sveriges första kvinnliga statsminister. Efter lunch lade C ned sina röster i budgetomröstningen med resultatet att den dåvarande oppositionen i stället fick igenom sitt förslag. Senare på dagen lämnade Magdalena Andersson in sin avskedsansökan.
”Det är viktigt för mig att lyssna in vad alla vill så att vi inte riskerar en onödig splittring i partiet när det är mindre än ett år kvar till nästa val”, skriver den dåvarande partiledaren Annie Lööf i sin bok ”Också Annie” när hon försöker förklara varför C gjorde som de gjorde. Det interna motståndet mot att agera stödparti till S var helt enkelt för starkt.
Även om den här onsdagen var särskilt dramatisk hade C:s agerande i regeringsfrågan redan tidigare skapat stora konvulsioner. När Centerpartiet tillsammans med Liberalerna tecknade Januariavtalet med den dåvarande S/MP-regeringen efter valet 2018 innehöll det en så kallad förnedringsklausul. Innebörden var att Vänsterpartiet inte skulle få något inflytande under mandatperioden, vilket skapade stor förstämning inom V.
När V sommaren 2021 fällde statsminister Stefan Löfven var det på grund av ett förslag om fri hyressättning som drevs av C.
Det här är sår som inte har läkt än i dag, och det är i det ljuset man ska se den avgrundsdjupa misstro som finns mellan C och V när de ska försöka ingå i samma regeringsunderlag. Just nu är de bägge partiernas utgångspunkter helt oförenliga. V kräver ministerposter i en kommande regering medan C håller fast vid sin röda linje om att V inte ska ingå i en regering.
Annie Lööf kallades på sin tid för nej-drottningen efter att hon upprepade gånger sagt nej till både Stefan Löfven och Ulf Kristersson som statsministrar. Hur ska Elisabeth Thand Ringqvist agera den här gången?
– Min bild är att man tuggar rätt mycket taggtråd och äter valium nu på Centerkansliet och förbereder sig för en lång höst. Man vet att ju längre tid det tar, desto tydligare blir det hur svårt det är att bilda regering utan C och därmed kan utfallet bli bättre ur ett C-perspektiv, säger Magnus Demervall som i dag är vd för organisationen Företagarna men länge var en av Annie Lööfs närmaste medarbetare.
Han har varit en nyckelspelare i flera förhandlingar med Socialdemokraterna och menar att C, om man ska lyckas, måste göra som man har gjort tidigare – hålla fast benhårt vid sin grundposition och politik. Samtidigt utgår han ifrån att Elisabeth Thand Ringqvist kommer att utsättas för hårt tryck både utifrån och inifrån.
– Det är klart att det är tufft att ha det där trycket på sig men man kan väl säga att Centerpartiet tränade ganska hårt på det här för åtta år sedan. Den som tror att det går att sätta tryck på Centerpartiet genom att vara elak i media tror jag läser läget fel.
Den förra C-ledaren Maud Olofsson anser att det är oförtjänt att Centerpartiet beskrivs som en bromskloss i svensk politik. Hon pekar på olika samarbeten som ägt rum under de senaste decennierna, till exempel under finanskrisen på 1990-talet och under pandemin.
– Om man tittar historiskt är det hemskt svårt att hävda att Centerpartiet har varit en bromskloss. Det är snarare så att vi har tagit på oss väldigt mycket ansvar under årens lopp, säger hon.
Samtidigt framhåller hon att C i grunden är ett pragmatiskt parti vars övergripande mål är att få igenom så mycket sakpolitik som möjligt. Det är där man ska söka förklaringen till att C övergett sina borgerliga kamrater och i stället valt att stödja S och Magdalena Andersson.
– Det är klart att det är en risk, för vi har verkligen inte varit några som har haft en förkärlek för socialdemokrater. Men bedömningen är att vi har större förutsättningar att få igenom de områden som partiet har lyft fram i valrörelsen i en regering ledd av Magdalena Andersson.
Maud Olofsson tycker också att det är för mycket fokus på C:s röda linjer. Hon menar att även alla andra partier har satt upp flera ultimativa krav och att det hamnar i skymundan. Hon ser till exempel förhållandet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna mer som en mur än som en linje.
– Om vi ska få fram en regering så måste ju alla släppa sina röda linjer.
Det är mycket som står på spel för Centerpartiet de närmaste veckorna. Utfallet i regeringsförhandlingarna kommer att definiera partiet lång tid framöver. Att återigen framställas som en bromskloss är ett riskfyllt projekt.
För att förstå hur ett parti agerar i komplexa vägval, behöver man analysera situationen utifrån modellen om de ”tre arenorna”, anser statsvetaren Mikael Sundström, vid Lunds universitet. I korthet handlar det om hur ett beslut påverkar partiet, väljarkåren och riksdagen och samarbetet med andra partier.
– Det är inte så ofta de tre arenorna är synkade. I dag finns inget internt hot i partiet mot Elisabeth Thand Ringqvist, hon är ganska nyvald och det gick relativt bra i valet. Men det kan komma att bli extraval, så Centerpartiet måste bevaka de väljare som röstat på dem. Det är alltså två arenor som är aktiva nu, väljarna och det parlamentariska läget, säger han.
Det faktum att riksdagsvalet ligger nära i tid gör det än viktigare att ta hänsyn till väljarna om de inte vill riskera en svekdebatt, menar Mikael Sundström.
– Hade vi varit tre år in i mandatperioden och det hade dykt upp en kris så kunde man åtminstone hävda att situationen hade ändrats. Men nu har de ägnat en hel valrörelse åt att understryka att de inte vill ha med ytterkanterna att göra, att de vill gå mot mitten.
Centerns position, till höger i de ekonomiska frågorna och men långt ifrån Tidöpartierna i så kallade värderingsfrågor, sätter dem i en svår sits, menar Mikael Sundström.
– Deras väljarskara är emot SD, och det gör det svårt att kasta om seglen. Samtidigt som placeringen på höger-vänsterskalan gör det nästan omöjligt för dem att samarbeta nära med Vänsterpartiet, säger Mikael Sundström.
Samtidigt påminner han om Centerns motivering till att tidigare ingå samarbeten, även om det sved.
– Där har C trots stora kostnader valt att bryta lägen för att det enligt dem låg i det nationella intresset.
Fakta.Januariavtalet
Januariavtalet var en politisk överenskommelse som slöts i januari 2019 mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Avtalet låg till grund för att Stefan Löfven kunde fortsätta som statsminister.
Överenskommelsen innehöll 73 punkter med förslag om bland annat arbetsmarknad, skatter, bostäder och miljö. Januariavtalet gällde under mandatperioden 2018–2022.
Läs också: Magdalena Andersson får uppdraget att bilda regering – igen
Läs också: Här är din nya riksdag – alla ledamöter
Läs också: ”Inte ett drömläge för någon” – C-politiker tror på kompromiss