Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Lise Tremblay
”Judiths syster”
Övers. Elin Svahn
Rámus, 192 sidor
Jag misstänker att jag har blivit anhängare av jantelagen. Men det jag vill att denna lag ska reglera är inte människor utan skönlitterär stil. Det är den som inte ska tro att den är nåt, som inte ska göra sig märkvärdig. Det är den som ska hålla sig på mattan och inte ropa ut sin existens – bara verka i en på ett osynligt sätt.
På det sättet skriver den kanadensiska författaren Lise Tremblay. Rakt, enkelt, korta meningar med få adjektiv och metaforer. Jag hade inte läst någonting av henne förrän hennes senaste novellsamling, ”Driftens väg”, kom på svenska för två år sedan. Men då gick jag genast till biblioteket och lånade övriga översättningar, fyra stycken, alla vackert formgivna i små format och översatta av Elin Svahn på Rámus förlag.
Och det här var ingen argumentation halvt förklädd till fiktion, inga debattböcker. Här fanns heller inga litterära förförelseförsök, inget blomstrande språk. Här rådde stilens jantelag. Den var absorberande.
Nu kommer en äldre bok av Tremblay på svenska, ”Judiths syster” från 2007. Den skulle kunna beskrivas så här: I den lilla staden Chicoutimi i norra Québec i slutet av 1960-talet beundras en söt och giftassugen flicka av en alldaglig och intelligent flicka. En frustrerad hemmafru får ständiga utbrott av ilska. En hårt arbetande frånvarande fader mumlar i bakgrunden. Det blåser förändringens vindar, religionens grepp minskar och en ökad jämställdhet och frihet lurar vid horisonten.
Men det vore en felaktig beskrivning; det låter som en schematisk skildring vi redan har hört många gånger. Och Tremblay berättar som om hon inte har någon historia att berätta, som om varken hon eller läsaren vet att vi i framtiden kommer att ha en etablerad förståelse av vad den här tiden handlade om.
Det är ju först efteråt, när framtiden har skett, som man kan se vad som egentligen pågick. Det som i dag handlade om en berättigad ilska hos i hemmet instängda kvinnor och deras underordning i en könshierarki handlar för romanens huvudperson, den snart tonåriga namnlösa jagberättaren, om att känna skam inför en mamma som inte beter sig normalt, om att längta efter att hon ska vara som andra mödrar och vika tvätt, laga mat och förstå sin mans och sina barns behov.
Med efterhandsögon kan Tremblay sägas berätta om en modern och progressiv kvinna som försöker fostra sin dotter till självständighet.
Det som i dag handlade om vikten av utbildning och egenförsörjning handlar för huvudpersonen för 60 år sedan om att hennes mamma inte förstår att den söta flickan Claire – som är romantitelns ”Judiths syster” – med hjälp av sitt utseende kan gifta sig ut ur sina knappa omständigheter och få en bättre tillvaro. Och om en bättre tillvaro är målet, utan fattigdomen som piskande hot, varför varnar hennes mamma henne jämt för äktenskapet och tjatar om att hon måste gå i en bra skola?
Med efterhandsögon kan Tremblay sägas berätta om en modern och progressiv kvinna som försöker fostra sin dotter till självständighet. Men med mina romanläsarögon berättar hon om en tjej som på 60-talet försöker navigera i den vuxenvärld hon är på väg att träda in i. För henne existerar inte ordet feminism. För henne existerar olyckliga hemmafruar, dominerande män, romaner och filmer om ljuvlig kärlek, veckotidningar om åtråvärda inredningar, sminkkvällar och läxor.
Hon vet inte vad som symboliserar vilket kvinnoblivande. Vad som signalerar framtid eller gårdag. Hon ser inte hur vare sig hon själv eller alla andra i hennes kvarter ingår i en större historia.
Tremblay skriver ofta i jag-form, och här utnyttjar hon den formen briljant genom att låta berättarens språk bestå av så många utifrån kommande språk – andra människors, veckotidningars, romaners. Trots jag-formen blir ”Judiths syster” ett slags kollektivroman. En mängd personer – grannar, släkt, kompisar, kompisars föräldrar – befolkar romanen, inte bara som karaktärer och livsöden, utan också rent språkligt. Här krävs det verkligen en by för att få en jag-berättare att tala.
Ibland är huvudpersonens iakttagelser hennes egna, men lika ofta förstår man att det hon tänker och säger är lånat. ”Hon har på sig en vit underkjol under klänningen, för med en underkjol fastnar inte klänningen mot huden och faller bättre.”
Mot slutet av romanen anar man att huvudkaraktären inte kommer att bli en kvinna som bryr sig om hur klänningar faller, vilket faktiskt är en historia som känns lite väl bekant. Det är ju inte Tremblays fel – hon är bara en enda författare – men jag skulle önska att fler tog sig an att skildra barn som inte väljer bildningens och ordens väg. Visst, vi lever i en kommersiell kultur som varje dag uppehåller sig vid klänningar, men varför gestaltar den seriösa litteraturen så sällan det slags barn?
Läs fler texter av Nina Björk och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
