Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Kapitelbok
Tove Jansson
”Kometjakten”
Förlaget, från 6 år
”Med förnyad aktualitet för vår tid” ekar klyschan om gamla klassiker. Men om Tove Janssons ”Kometjakten” från 1946 är orden sanna. Sagan om livets slut i historien om den brinnande, likgiltiga kometen som närmar sig jorden har av sina läsare känts aktuell sedan den föddes 1946. ”Alltihop går sönder”.
Tove Jansson skrev om och bearbetade sin vilda berättelse tre gånger, ”städade” som hon kallade det. Och hon var rädd att ha förlorat något på det också.
Hon skrev katastrofromanen i den grå förödelsen efter andra världskriget, med miljoner döda, hemlösa flyktingar över hela Europa, atombomber som utplånat två städer. ”Mänskligheten hade skapat sin egen komet” som författaren Andri Snær Magnason skriver i förordet till en jubileumsutgåva av ”Kometjakten” – en vackert formgiven volym med en faksimil av originalet från 1946 i centrum.
Mycken forskning har ägnat sig åt förändringarna mot det som i slutändan blev ”Kometen kommer”, och många kronor har läsare betalat för antikvariska tidiga dyrgripar. Den nya utgåvan skulle ha kunnat bli en textkritisk bibel om de apokryfiska kometversionernas trohet och avfall – varför inte med båda de första versioner som är så svåråtkomliga i dag?
Men Janssonexperten Sirke Happonens flyhänta efterord har en minimal lista över källor. Jag saknar till exempel Agneta Rehal-Johanssons avhandling ”Den lömska barnboksförfattaren”, som analyserar muminmetamorfosen, både provokativt och känsligt. Kanske har förlaget tänkt att det blir för dammigt att bädda in skräckens och romantikens saga i fotnoter och gensagor?
Men den som eventuellt skulle tröttas av det kan läsa den nyss utgivna ”Mumintrollen och den fallande stjärnan” (Bonnier Carlsen), ”efter en berättelse av Tove Jansson”, där Cecilia Davidsson och Maya Jönsson kortat och illustrerat kometstoryn. Upplevelsen är nästan rätt, och därför kuslig. Den bisamråttiska misantropiska idén är ju att barn inte läser Janssons kapitelböcker längre och så förloras nästa generation. Med bilderboksversionen räddas muminvärlden till dem. Muminmyten vi vill bevara uppdateras till surrogat – som om den inte duger. Det är något annat än Janssons egna förändringar genom åren, läsa lätt-versioner inräknade.
Den medelålders Tove Jansson fånifierade till exempel Snorkfröken, som den unga Jansson gjort djärvare
När Jansson reviderade sin berättelse 1956 som ”Mumintrollet på kometjakt” är det parodiska, pratsamma äventyret dämpat i skuggan av det kalla kriget. Bibliska referenser och exotismer försvann, den gamängiga lekfullheten tuktades, liksom färgspråket.
I den slutgiltiga versionen, 1968 års ”Kometen kommer”, är historien anpassad till den åtta böcker långa muminsviten som avslutas med ”Sent i november” 1970, så att en utvecklingspsykologisk båge skapas som både fördjupar och trivialiserar gestalterna. Den medelålders Tove Jansson fånifierade till exempel Snorkfröken, som den unga Jansson gjort djärvare. Det har fått generationer av läsare att missuppfatta genusradikaliteten i författarskapet – ett trick som gör att man aldrig blir klar med det. Och hur hade vi uppfattat Muminmamman som ideal om vi mints att hon 1946 säger ”Olycksbarn!” till den Sniff som välter ut kaffekoppen på frukostbordet.
Nu 80 år senare läser vi berättelsen i klimatkatastrofens tid; kometen vi själva skapat. Så spejar vi mot himlen och tyder tecken, söker lyckan i festen och dansen nära avgrunden – ett Janssonskt uppror mot det totalitära och mot uppgivenheten inför att vi alla ska ”bli mos”.
Vilket samhälle är det vi försvarar? Det är den brännande frågan i flammorna från Tove Janssons ensamma komet. Och är inte Mumintrollet, som förändras i mognad mellan versionerna, omsorgsmoralens riddare när han tänker både på hur ”rädd jorden måste vara” och hur ”förfärligt mycket han älskade allting”.
Läs mer: Professor Boel Westin om Tove Jansson som ungt konstnärsfrö i Stockholm
