Sommarens extremväder i Europa med dramatiska skogsbränder har skapat en djupt polariserad debatt. Argumenten att förneka kopplingen mellan uttorkade skogar och den globala uppvärmningen blir allt märkligare. Lika lite som bakplåtspapper självantänder i ugnen så gör skogar det, skriver till exempel krönikören Lena Andersson i SvD. Även åsikter om mediernas bevakning av klimatkrisen har i sommar blivit lika polariserad som klimatkrisen. Oavsett om kritiken är befogad är vi inne på ett sluttande demokratiskt plan när olika aktörer så öppet försöker styra journalistikens innehåll.
SVT Nyheter, Sveriges största nyhetsredaktion, ställde för några veckor sedan följande fråga till 1 500 svenskar via Indikator Opinion: ”I vilken utsträckning tror du att värmerekord och omfattande skogsbränder hänger samman med klimatförändringarna?”.
Frågan kan vid en första anblick verka rimlig. Men gör tankeexperimentet att frågan i stället hade lytt: ”I vilken utsträckning tror du att Ryssland står bakom drönarattackerna mot Kiev?”.
Då hade SVT:s undersökning blivit starkt ifrågasatt, betraktad som ett sätt att relativisera en fråga där fakta är kristallklar, nämligen att det är Ryssland som attackerar Ukraina.
På samma sätt är sambandet mellan sommarens katastrofala skogsbränder och människans upphettning av planeten lika kristallklar, bevisade i flertal vetenskapliga rapporter. Vad har då föranlett SVT Nyheter att ens ställa frågan vad svenskar ”tror” om skogsbränderna? Varför denna distansering från vetenskapliga fakta?
Jo, för att klimatfrågan har i debatten förvandlats från vetenskapligt faktum till en politisk åsikt. Och medierna är en spegling av vår samtid och vill inte framstå som agendadrivande.
Medierna har i sommar fått stark kritik från två håll. I en tid när Västeuropa haft sin varmaste juni sen mätningarna inleddes, med uttorkade skogar och floder som blottlägger sina skelettliknande hemligheter djupt nere i sedimenten, så vädrar vetenskapsförnekarna morgonluft. Lena Andersson upprepar i SvD som vanligt sitt argument att det alltid varit varmt vid Medelhavet. Här har hon en blind fläck och verkar inte vilja acceptera vetenskaplig forskning som visar att där det alltid varit varmt, blir det nu ännu varmare och torrare.
Hon undrar om medierna ser skogsbränderna som en symbol för klimatkollapsen eller ett belägg för den. Frågan är felställd, klimatforskarna ser skogsbränderna som både ett belägg och därmed en symbol för det tilltagande extremvädret. Medierna rapporterar sedan vetenskapliga fakta, att även om gnistor uppstår av cigaretter eller enstaka pyromaner skulle det aldrig fått ett sådant förlopp om det inte vore för ett nytt klimat på steroider. Medierna driver inte en åsikt.
Men kritiken mot bevakningen har tilltagit också från de som oroas av den galopperande klimatkrisen. Med stigande frustration har de åsett hur klimattystnad råder bland politiker och andra aktörer. Då tycks journalisterna få skulden för att frågan inte ligger högre på den politiska dagordningen.
I veckan som gick skrev 56 akademiker och debattörer en debattartikel i GP, där de kritiserar den bristfälliga klimatbevakningen. I debattartikeln tillbakavisar akademikerna argumentet att klimatjournalistik är ett utslag av aktivism. Klimatet är inte längre en miljöfråga bland alla andra utan en av vårt århundrades mest genomgripande förändringar.
De slår fast att ”klimatförändringarna inte är ett särintresse, en egen världsbild, utan ett vetenskapligt belagt samhällsvillkor som påverkar ekonomi, energi, migration, säkerhet och välfärd”.
Undertecknarna, däribland professor Johan Rockström, menar att om svenska medier misslyckas med att spegla detta riskerar väljarna att fatta beslut på ett otillräckligt kunskapsunderlag. Det är i förlängningen ett svek mot demokratin. De avslutar artikeln med en uppmaning, att klimatfokus måste flyttas från periferin till kärnan av mediernas demokratiska uppdrag.
Det är sorgligt att det ens ska behöva uttalas i en tid av missade klimatmål och tillagande extremväder. En färsk undersökning visar att klimatbevakningen i svenska och internationella medier minskat med 38 procent sedan toppåret 2021.
En färsk undersökning visar att klimatbevakningen i svenska och internationella medier minskat med 38 procent sedan toppåret 2021.
Men frågan är mer komplicerad än så. Mediers integritet är ett fundament i vår demokrati, de måste stå fria från särintressen, hur behjärtansvärda budskapen är. Som journalist ser jag därför med stor oro på en utveckling när såväl vetenskapsförnekare som klimatengagerade akademiker tar sig rätten att dra upp riktlinjerna för vilken inriktning journalistiken ska ha.
I USA har etablerade nyhetsmedier länge noterat ett växande krav på att de i sin nyhetsrapportering ska ställas sig på de ”godas” sida, till exempel genom att på nyhetsplats, i rubriker, öppet distansera sig från Donald Trumps politik. Samma tendens syns nu i Sverige, där kravet på ett tesdrivet innehåll växer. Nyhetsjournalistiken måste vara opartisk och skildra många perspektiv. Det är enda sättet att vara relevant och bibehålla publikens höga förtroende för medier i Sverige.
SVT:s nyhetschef Christofer Brask skriver i en krönika, apropå de starka åsikterna om SVT:s klimatbevakning, att grunduppdraget ligger fast, ”saklig nyhetsjournalistik med flera perspektiv, utan ambitionen att bekräfta en viss världsbild hos en viss publikgrupp”.
I ett extremt omvärldsläge med krig och militär upprustning får andra stora frågor stå tillbaka i bevakningen, som till exempel hur den radikala ytterkantshögern de senaste fem åren haft stora väljarframgångar med att förneka klimatkrisens allvar och sprida desinformation.
En ny internationell studie från våren 2026 av institutet CICERO vid Oslo Universitet visar hur vetenskapsförnekande argument på klimatområdet blivit en röstmagnet. Tillsammans med motståndet mot invandring har kampanjer mot klimatpolitik blivit den fråga som ger högerns ytterkantspartier flest röster. Nigel Farage i Storbritannien har till exempel lockat många väljare från Tories med sin retorik att klimatpolitiken är en form av ”klimatterror”. Ytterkantshögern sprider desinformation de hämtar från konservativa tankesmedjor som i sin tur finansieras av oljeindustrin, osynliga mäktiga nätverk som väntar på att avslöjas av grävande journalister.
Konsekvenserna kan nu avläsas i siffrorna från SVT Nyheters undersökning. 29 procent av männen och 12 procent av kvinnorna såg ett svagt eller inget samband alls mellan skogsbränderna och klimatkrisen. Det betyder att var tredje svensk man väljer att inte tro på vetenskapen.
Min slutsats är att klimatkrisen är en fråga som passar den traditionella nyhetslogiken illa. Den är som ett pågående lågintensivt krig, utan tydliga offer och förövare. I krigsbevakningen kan drönare, raserade hus och dödsoffer enkelt verifieras som konsekvenser av Rysslands anfall mot Ukraina. Men när 16 portugiser omkom i översvämningarna i Portugal i februari, eller när hittills i år nästan 10 000 tyskar dött av värmerelaterade orsaker, blir det på sin höjd nyhetsnotiser eftersom det tar veckor eller månader att klimatforskarna att kunna verifiera om just det här extremvädret förstärktes av den globala uppvärmningen.
Och medierna har sedan länge tröttnat på den nyheten.
När 16 portugiser omkom i översvämningarna i Portugal i februari, eller när hittills i år nästan 10 000 tyskar dött av värmerelaterade orsaker, blir det på sin höjd nyhetsnotiser
En efter en har mina kunniga kollegor på landets stora redaktioner slutat eller tagit tjänstledigt. Att mer eller mindre stå ensam i en korseld av redaktionellt motstånd, externa trakasserier och frustration över hur klimatkrisen intensifieras, blir till sist övermäktigt.
I dag har våra mediehus stora grupper av specialjournalister med ett uttalat uppdrag att bevaka politik, Ukrainakriget, ekonomi och sport. Men antalet journalister med kunskap om den systemkris som den globala upphettningen försatt oss i, har mer än halverats sen 2018.
Det är därför ett tecken i tiden att Aftonbladet bestämt sig för att pausa sitt årliga pris till en klimatjournalist. En av anledningarna, enligt nyhetschef Jonathan Jeppson, är att det blev allt svårare att hitta den typ av granskande och ansvarsutkrävande journalistik man ville premiera.
Men frågan hur man fördelar sina resurser är en fråga för landets redaktionsledningar, oavsett den opinionsstorm som just nu piskar fram. Att värna självständigheten och oberoendet är ett av kärnuppdragen.
Läs fler texter i DN:s klimatbevakning.
