Humor
”Hej jag heter Fredrik”
Av och med Fredrik Söderholm
Scen: Södra teatern, Stockholm. Längd: 2 tim.
Tänk dig att den rasande viktiga debatten om den rasande viktiga självupptagenhetslitteraturen skulle överföras till ståupp. Nej just det, den skulle ligga död innan någon hann skriva ”jag”. Den betongplatta som svensk ståupp – åtminstone den publikt stora – vilar på är gjuten av avsändarens dagboksanteckningar. Skillnaden är att utan de små orden ”humor” och ”ödmjukhet” skulle ingen betala ens motsvarande fraktkostnaden från Adlbris för att få ta del av dem i en salong.
Som Fredrik Söderholms. Han har skrivit bok, som ”Sorry, allt gick åt helvete – min läkning i en sjuk värld” och han har poddat som en besatt om, ja, sitt liv. Som alkad, koksad och alla möjliga andra livets halkbanor som ger en ska vi säga intressant tillvaro.
Han börjar föreställningen med: ”Hej jag heter Fredrik, jag är alkoholist och narkoman” och hela hans långa, böljande monolog byggs kring Anonyma alkoholister (och narkomaner) och 12-stegsprogrammets klurigheter. Inte minst det där med att försöka hitta Gud, eller motsvarande kraft, som ledsagare mot ett nyktert liv.
Det är inte allvaret i materialet som går igenom, utan den lätthet (kalla det ödmjukhet) som allt färgas av. Även om några i publiken dränker Södra teaterns gamla plyschsäten genom att skratta på sig föreställningen igenom så lockar Söderholm sällan till asgarv. Med inte minst hans utvecklade språk blir det snarare ett snett leende. Här sitter man och fånsmilar åt någon som med en sorts sprezzatura – det italienska gamla begreppet om att naturligt föra sig elegant utan att verka bry sig om det – leder oss genom ett liv av missbruk och värdelöshetskänslor. Söderholm liksom framför att: ”Ja, det här är väl allvarligt, men titta här på tonen i programmets rubriker.” Och raljerar sedan över detta.
Ju längre tiden går blir också cynismen starkare. Över alltihop, inte minst honom själv. Som insikten att det är stort att bli frisk, men större att bli känd. Och när vi tar del av hur den ”värdelösa bögen” Fredrik en gång föreslog att ”man kanske skulle gå och titta på den där Pride-finalen ändå?” förstår vi att det går att vara ödmjuk inför självupptagenheten.
Läs mer om ståupp och fler texter av Niklas Wahllöf