Grönlands musikliv mobiliserar: ”Nu räcker det”

Ett filmklipp från protesterna i Köpenhamn i januari dyker upp i Facebookflödet. Den grönländske rapparen Tarrak uppträder utanför amerikanska ambassaden. Hans antikoloniala kamplåt ”Tupilak”, som ekar ut över kvarteret, fanns med på debutalbumet ”Fxgxs” som skakade om debatten 2016 med sin kritik mot dansk rasism.

Tillsammans med ett par andra musiker släppte även veteranen Siiva Fleischer, känd från 80-talets populära band Zikaza, nyligen protestlåten ”Kalaallit Nunaat Kalaallit pigaat” (Grönland tillhör grönländarna) som har hörts vid demonstrationer i Nuuk.

Grönlandskrisen har fått det lokala musiklivet att mobilisera och även artister som vanligtvis inte uppfattas som särskilt aktivistiska höjer nu rösten, deltar i demonstrationer och tar ställning i social medier.

– Det säger något om sakernas tillstånd. Det går inte längre att titta åt ett annat håll. Just nu handlar 80 procent av all konversation bland vänner och familj om Grönland och Trump, konstaterar gitarristen och sångaren Christian K Elsner på videolänk.

Tillsammans med sin bror Frederik bildade han 2008 bandet Nanook. De har släppt fem album och kan i dag klassas som Grönlands mest populära indierockexport, men har knappast haft en självklar plats i det internationella rampljuset. Nu har bröderna, som växte upp i den lilla staden Nanortalik med runt 1 500 invånare, hastigt och lustigt blivit talespersoner och citeras till och med i New York Times.

– Vad som helst är bättre än att annekteras av USA. Vi är inte heller intresserade av att bli amerikanska medborgare, så jag hoppas att de hittar en lösning, säger Christian K Elsner och berättar om den oro och rädsla som många känner just nu.

Även om Nanook aldrig har kritiserat kolonialismen i sina låtar så har den grönländska upplevelsen och identiteten alltid varit viktig. Bandet har tagit sitt namn efter isbjörnsguden i inuitisk mytologi och sjunger uteslutande på grönländska, även om bröderna Elsners mamma faktiskt är dansk. Naturen och inte minst klimatkrisen har stor betydelse. Bor man på Grönland så ser man, som Christian K Elsner konstaterar, konsekvenserna och den smältande isen varje dag. Men Nanooks låtar kan också handla om sådant som ensamhet och självmord som är ett utbrett problem på Grönland.

– Vi använder musiken för att ta upp tabubelagda ämnen som kan vara svåra att prata om. När man sjunger om till exempel självmord blir det lättare att samtala om texterna i stället för att försöka ta upp ämnet direkt med någon, förklarar han.

Mellan varven har Nanook även besökt danska skolor för att berätta om sig själva och sin musik i syfte att motverka fördomar och sprida kunskap om grönländsk kultur.

– Det känns viktigt eftersom många i Danmark vet väldigt lite om Grönland. Folk har sina egna föreställningar så det handlar om att visa vilket välutvecklat land Grönland faktiskt är. Det låter helt galet i en tid när internet finns, men vissa tror att vi fortfarande bor i iglor, säger Christian K Elsner.

Trots texter på grönländska, ett språk som bara talas av omkring 50 000 personer, har Nanook nått en internationell publik och närmast väntar spelningar i Japan. Ändå är bandet främst ett fritidsprojekt och Christian K Elsner arbetar även i familjeföretaget Atlantic Music – en kombinerad musikaffär, inspelningsstudio och skivbolag som föräldrarna startade 1990.

När man talar om grönländsk musik i dag är det omöjligt att bortse från bandet Sumé, vars anti-imperialistiska protestrock påverkat flera generationer. Deras debutalbum ”Sumut” från 1973 var den första inspelningen av rockmusik på grönländska i en tid då skolundervisningens danska höll på att tränga undan språket. Gruppens kritik av kolonialism och kapitalism landade samtidigt helt i fas med 70-talets idealistiska musikrörelse och fick stort genomslag.

För drygt tio år sedan kom dokumentären ”Sumé. The sound of a revolution” som ringar in gruppens avgörande betydelse som soundtrack till kampen för grönländskt självbestämmande. Såväl Sumé som Nanook har för övrigt använt sig av qilaat, en traditionell ramtrumma med 4 000-åriga anor.

– Sumé skapade en helt ny inramning för popmusik i Grönland. De sjöng på grönländska om sådant som har med Grönland att göra och använde symboler från inuitkulturen, säger den danska musikforskaren Andreas Otte som arbetar på kulturhuset Nordatlantisk hus i Odense, där han bland annat undervisar om Grönland, Färöarna och Island.

För 18 år sedan flyttade han första gången till Nuuk tillsammans med sin fru för att utforska det grönländska musiklivet och skriva en masteruppsats som småningom växte till avhandlingen ”Popular music from Greenland. Globalization, nationalism and performance of place”. Sedan 2012 är han dessutom basist i Nanook.

– När jag kom till Grönland 2008 var den antikoloniala rörelsen inte lika stark som den är i dag, berättar Andreas Otte.

Han tilltalades av att musiklivet i Grönland handlade mer om gemenskap än om det snobbiga positionerande som han förknippar med Köpenhamn. I förhållande till befolkningstäthet är Grönland den plats i världen där det kanske spelas mest musik, menar Andreas Otte.

– Det är ett jättestort land med få människor som bor lång ifrån varandra, men musiken har man med sig. Man kan samlas kring den vid radion och på konserter. På så sätt har musiken haft stor betydelse för att skapa nationell gemenskap.

Under 80-talet försvann, enligt Andreas Otte, den uttalade antiimperialismen till förmån för mer kosmopolitiska och existentiella teman i musiken. Som exempel nämner han en av artisten Ole Kristiansens mest kända låtar, ”Zoo Inuillu”, där stadsmiljön liknas vid ett fängelse i förhållande till den fria naturen.

– De senaste tio åren har det riktats ny kritik mot det danska inflytandet i Grönland, i synnerhet av Josef Tarrak-Petrussen som även har gjort rapmusiken populär igen, konstaterar Andreas Otte.

Tarrak är lite av en grönländsk Kneecap, även om han debuterade ett år före den iriska trion. Nu är udden riktad mot Trump och i fjol läste rapparen lusen av den amerikanske Maga-youtubern Nick Shirley med hänvisning till hur illa amerikaner behandlar sin egen urbefolkning. I sin musik berättar Tarrak bland annat om de fördomar som grönländare kan möta i Danmark. På så sätt har han också fått betydelse för den antikoloniala rörelse som blossat upp på nytt.

– På senare år har också kvinnor tagit större plats i musikindustrin och det är superbra. Det släpps fantastisk musik inom många olika genrer så jag skulle säga att den grönländska musikscenen frodas, säger Laura Lennert Jensen på telefon från Nuuk.

Hen arbetar med den ideellt drivna musikfestivalen Arctic sounds som har funnits sedan 2014 och i anordnas den 2–6 april. Festivalen fungerar som lite av en plantskola för att professionalisera det grönländska musiklivet.

– De flesta ger ut sin musik på egen hand. Det är inte så formellt här, berättar Laura Lennert Jensen.

Hen är själv musiker i flera pop- och rockprojekt och beskriver en liten musikscen, där alla känner alla och hjälper varandra. Med långa avstånd är logistiken en utmaning, men bättre tillgång till billigare bredband har underlättat skivdistribution via strömningstjänster.

Även Laura Lennert Jensen har deltagit i flera protester, både nu och i fjol, och talar om en stärkande känsla av gemenskap.

– Det känns bra att få säga: nu räcker det. Men på samma gång är situationen skrämmande. Jag hoppas att folk lämnar oss i fred så att vi kan komma underfund med hur vi vill göra på våra egna villkor och fortsätta sträva efter självständighet på ett sätt som är lämpligt och hållbart för oss.