”Jag vill slippa samtliga nackdelar med att bo i Stockholms innerstad (stressen, avgasutsläppen och stöket på kvällar och helger) samtidigt som man i princip ändå bor i innerstaden (service/nöjes/kulturutbudet). Bör jag flytta till Hammarby sjöstad?”
Jag ögnar igenom några trådar på Reddit från ett par år tillbaka, där presumtiva immigranter hör sig för om läget i stadsdelen.
Visst, svarar någon i diskussionsforumet, det är halvdött, mediokra restauranger, överprisade livsmedelsaffärer, men många uppskattar det nya och moderna om man bortser från att det är fuskbyggen. Det är ju ändå dyrt, och dyrt är åtminstone ett kommunicerbart värde i Stockholm.
”Man hör i alla fall inte grannen prata och fisa, som i nån gammal lägenhet på Söder.”
Men det känns lite hotfullt att det tycks bo många familjer med barn och ungdomar i området, menar en bostadsspekulant.
”Skulle det kunna bli jobbigt om man föredrar att bo bland lugna och tysta pensionärer?”
Frågan är om någon nyetablerad stadsdel på 2000-talet har väckt samma kritiska uppmärksamhet och entusiastiska förväntningar
Det har gått 25 år sedan de första delarna av Hammarby sjöstad stod färdiga. Frågan är om någon nyetablerad stadsdel på 2000-talet har väckt samma kritiska uppmärksamhet och entusiastiska förväntningar.
Efter ett kvartssekel betraktas stadsdelen fortfarande ofta som ”ny”. Kanske för att området inte har någon självklar avslutning, det pågår alltjämt expansioner och sammanlänkningar. ”När Hammarby sjöstad anses vara fullt utbyggt är därför svårt att säga”, skriver Stockholms stad på sin hemsida.
Vid sin tillkomst hade stadsdelen flera bärande ambitioner. Den skulle vara en förlängning av Stockholms innerstad, miljö- och hållbarhetsprofilen, den moderna arkitekturen. Människor flyttar dock sällan in i en skrivbordsvision. Och redan från början bemöttes Hammarby sjöstad med misstänksamhet.
Stadsdelen planerades under 1990-talet på det starkt förorenade Lugnets industriområde på södra Hammarbykajen. Området skulle genomgå en fullständig omvandling till en ekologisk hållbar stadsdel, vilket var ett led i Stockholms ansökan att få arrangera de Olympiska spelen 2004. Det ekologiska, miljömässiga och förnybara har hela tiden följt stadsdelen både som en uppmärksamhetsstrategi men också som en reell, komplicerad strävan bland planerare och invånare. Stockholm fick aldrig några olympiska spel, men ansökan hade skapat något av ett undantagstillstånd i den demokratiska planprocessen. Stadsutvecklingen kunde snabbt få igenom förslag som annars skulle ha dröjt i åratal att förverkliga, inte minst hur industrimark skulle bli grön byggmark. Men nu gällde det att snabbt uppgradera och medelklassanpassa industrislummen i ett stadsnära läge.
Den förgiftade marken skrapades bort och ersattes med frisk jord transporterad in från skogarna i Värmland. Journalisten Katarina Dahlström kallade processen för ”landskapsexorcism” i en dräpande artikel i tidskriften AREA i början av 2000-talet. Var det verkligen så ett ekologiskt kretslopp skulle gå till? Det var uppenbarligen viktigare för den nya stadsdelen att den representerade ekologi och hållbart byggande som en marknadspositionering än att faktiskt vara det.
Pressade byggtider, sämre kvalitet på material och bristande skydd gjorde Hammarby Sjöstads ”lyxlägenheter”, som de kallades i pressen, till en skandal med mögel- och fuktskador på var och vartannat hus
Det var inte bara miljöplanering i den nya stadsdelen som mötte kritik. Omfattande byggfusk avslöjades redan i början av 2001, lagom till att inflyttningen skulle påbörjas. Pressade byggtider, sämre kvalitet på material och bristande skydd gjorde Hammarby Sjöstads ”lyxlägenheter”, som de kallades i pressen, till en skandal med mögel- och fuktskador på var och vartannat hus. Men människor flyttade in. Framför allt många barnfamiljer bosatte sig där och inte främst den äldre, välsituerade befolkningen man hade föreställt sig från stadens och byggföretagens sida. Viktiga samhällsfunktioner som skolor och idrottsanläggningar fick därför byggas i efterhand.
Stadsdelens satsningar på förnybar energi och vattenfiltrering fick internationell uppmärksamhet. Globala planerare från Shanghai till London ville studera Sjöstaden. En utflykt till stadsdelen ingick även i dagordningen för statsbesök från Grekland och Spanien. I spansk press lyftes Hammarby sjöstad fram som förebild för framtiden som ”den gröna staden”, ett litet modernt, hållbart ideal.
Mer än att skapa ekologisk hållbara lösningar handlade den tekniska ekologin om att visa upp och sälja en stads eller ett företags position i den globala ekonomiska konkurrensen
Planerare och politiker ville se ett teknotopia, en stadsdel man kunde vifta stolt med i internationella sammanhang för att visa hur ”Stockholm i världsklass” bemästrade tidens hetaste frågor. Hammarby sjöstads framväxt sammanföll med en enorm tilltro till att teknologi skulle lösa alla miljöproblem. Landskapsarkitekten Marta Strand skrev i en studie från 2013 att den ”teknisk-ekologiska designen” som styrde över Hammarby sjöstads utveckling hade sin bakgrund i nyliberalismen och globaliseringsprocesser som blivit dominerande under 1990-talen, och som tagit avstånd från den äldre vänsterorienterade miljörörelsen. Mer än att skapa ekologiskt hållbara lösningar handlade den tekniska ekologin om att visa upp och sälja en stads eller ett företags position i den globala ekonomiska konkurrensen.
Samtidigt återkom frågan vad det här egentligen var för slags stadsmiljö, bortom all fokusering på miljöambitionerna. Hur var det att leva i stadsdelen? Vad fanns det för vardag, socialt liv, oväntade möten? I kulturgeografen Sara Westins avhandling, ”Planerat, alltför planerat: en perspektivistisk studie i stadsplaneringens paradoxer” (2010). var Hammarby sjöstad central för att analysera glappet mellan planerad stad och levd stad. Varför misslyckas vi ständigt att omsätta samhällets högt ställda ambitioner i en levande byggd miljö, frågade sig Westin.
Det är så klart orättvist att läsa textens inledande meningsutbyte från Reddit som en spegling av en aktuell motsättning i urbaniteten: den mellan nattklubben Trädgården på Södermalm och de boende i sjöstaden på andra sidan Hammarbykanalen, som vill slippa stadens ljudsmuts. Men det är ändå värt att reflektera över vilken typ av stadsdel som Hammarby sjöstad har blivit.
Stadsdelen lanserades, bland mycket annat, som en ”förlängning av Södermalm”. Men var den egentligen inte något helt annat? Den första prototypen på en ny slags stad, som sedan har kopierats och varierats om och om igen under 2000- och 2010-talen i områden där tidigare hamn-, industri- eller kontorsverksamhet erbjöd uppgraderingar?
Det var som att det fanns två Hammarby sjöstad, som till en början inte verkade förenliga. Den ena var en miljösmart, innovativ och grön stadsdel som drog till sig internationellt intresse. Den andra var en neurotisk skrivbordsprodukt som försökt tillämpa vissa parametrar från äldre stadsmiljöer men som avskydde kroppar och ting i rörliga och odefinierbara konstellationer.
Hammarby sjöstad var närmast profetisk: en stadsmiljö som bara väntade på den smarta telefonen, med appar för all möjlig service för ett bekvämt flöde av stadens utbud
Men bägge dessa sjöstäder visade sig visst vara förenliga. Hammarby sjöstad var närmast profetisk: en stadsmiljö som bara väntade på den smarta telefonen, med appar för all möjlig service för ett bekvämt flöde av stadens utbud, där man aldrig behöver lämna hemmet för att leva detta uppdaterade stadsliv fullt ut.
Sjöstaden blev inte någon singularitet. Tvärtom blev stadsdelen en förebild för en ny typ av stadsförnyelse, eller snarare en stadsmässighet, som skulle återkomma i Stockholm: Liljeholmskajen, Djurgårdsstaden och även kommande Lövholmen har planerats efter samma grundmodell. Mer tättbebyggt än i Vasastan, vattennära och centrala lägen där det tidigare stått kontor eller bedrivits tillverkning. Marknadsoptimerade lägenheter där man tryckt in köket i vardagsrummet och slängt ut garderober och klädkammare, men med överdimensionerade lådvinsbalkonger på glasfasaderna. Ingenjörerna från Hemmens forskningsinstitut må ha vänt sig i sina gravar, men det var så här framtiden såg ut.
Av en stadsdel med många barnfamiljer blev det med tiden en tonårsstadsdel. Omkring 2020 rapporterade polis och media återkommande om så kallade öppna drogscener i stadsdelen, och snart även om gängkriminalitet och brutalt dödligt våld. Det spelade ingen roll hur klimatsmart stadsdelen var, eller vad lägenheterna förväntades säljas för. Polisens rapporter berättade att samhällsutveckling och demografi hade resulterat i en annan stadsmiljö på gatorna, mellan husen.
Men det fick inte kvadratmeterpriserna att sjunka nämnvärt. Hammarby Sjöstad visade sig med tiden inte behöva kvartersnostalgin för att dra till sig nya invånare, utan kunde bli en destination i egen rätt med hjälp av lika delar greenwashing som engagerade hållbarhetsinsatser, det vattennära läget och smart city-ambitioner samt en omedelbar, planerad gentrifiering som inte behövde ta hänsyn till några gamla tider eller gamla invånare.
Miljöarbetet har fortsatt att utvecklas. Så sent som i maj i år publicerade The Smithsonian Institute ett längre reportage om nästa fas i Hammarby sjöstads högt ställda miljömål. Drivande i denna nya fas är inflytelserika boende i stadsdelen, ingenjörer, ekonomer och politiker som den tidigare socialdemokratiska finansministern Allan Larsson med samarbetspartners på KTH. Den nya modellen, ”Hammarby sjöstad 2.0”, arbetar utifrån vetskapen att enbart den tekniska ekologiska designen inte var tillräcklig för att lyckas med klimatomställningen. Därför satsar man nu på att göra de boende aktiva i hållbarhets- och kretsloppsprojektet genom livsstilsförändringar och medvetna val.
Stadsutveckling är ofta omöjlig för medborgare att analysera i realtid – den är både genomgripande och flyktigt långsam. När processen är som mest lyckad sjunker det nya snart ned i stadens sediment
Om småbarnsföräldrarna som flyttade till Hammarby sjöstad för 25 år sedan fortfarande bor kvar i stadsdelen är de på god väg mot pensionsåldern. Men stadsutveckling är ofta omöjlig för medborgare att analysera i realtid – den är både genomgripande och flyktigt långsam. När processen är som mest lyckad sjunker det nya snart ned i stadens sediment.
Den tiden borde redan vara här, när ingen låtsas om Hammarby sjöstad längre, och man rycker på axlarna åt att den skulle kännetecknas av en särskild ”label”. Och klockan klämtar: snart korsar blå linjen Hammarby kanal och Luma får en egen tunnelbaneuppgång till 2030. När Hammarby sjöstad bara är en stadsdel bland andra har den kommit hem.
Läs mer:
”Palatset på Söder” berättar om statusjaktens Stockholm