”Jag vill skapa underhållning”, sa Jon Dahl Tomasson.
Sveriges nye förbundskapten i herrfotboll kom som ett yrväder en marsmorgon och hade offensiv fotboll i en Aalborg-flaska runt halsen. ”Alla ska se att det här laget gillar att göra mål, skapa chanser, och vara del av en härlig resa”, fortsatte han.
Och redan där vill man bara hålla upp en stor stoppskylt: Snälle, käre, goe vän. Du har kanske hamnat i fel sport. Definitivt i fel land.
För ett par år sedan började AIK:s supportrar tycka att laget spelade för defensivt. Plötsligt använde alla ordet ”framåtlutad” som en utopi över hur Gnaget skulle förhålla sig på plan. Trycket mot klubben ökade, och plötsligt stod f-ordet till och med i AIK:s styrdokument.
Detta kanske är det dummaste man någonsin sett i svartgult sammanhang, och då talar vi ändå om klubben som nyligen värvade en dansk krympling som inte ens kunde träna utan rullstol. AIK ska inte vara roligt. AIK ska vara elva extremt styrda, elaka hunner som vet exakt var på planen de ska stå och sparka vilt på allt som liknar ett par motståndarstrumpor.
Det svenska herrlandslaget har samma dna. ”Det här laget” ska inte gilla att göra mål, det ska älska att förhindra diverse danskar, italienare och britter att göra dem. Vi ska springa som slädhundar, få fem gula kort, slita oss till 0–0 på bortaplan och vinna med 1–0 hemma på en tveksam frispark.
Svensk fotboll är definitivt inte en ”härlig resa”. Det är ingen resa alls utom möjligen till en betongförort utanför Bratislava. Fotboll är över huvud taget inte särskilt roligt: ”Vill du ha underhållning, gå och titta på clowner”, är ett citat som tillskrivits flera fotbollstränare, alla skulle få coacha mitt fotbollslag om jag hade ett.
Det är ingen slump att Jon Dahl Tomassons Sverige omedelbart blev krossat av Portugal. Kanske lärde de ändå sig något: resultatet mot Albanien var trots allt lovande. Som riktiga supportrar vet: Rolig fotboll är ofta det tråkigaste som finns. Tråkig fotboll där man vinner med 1–0 – det är rolig fotboll det.
Läs fler kåserier av Helmerson, till exempel om en bödel som gick till frisören
