Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Aya Kanbar
”Kalven”
Nirstedt/Litteratur, 104 sidor
Enligt förlagets pressutskick ska Kalven läsas som en ”modern, lesbisk tolkning” av den tyske författaren Patrick Süskinds ”Parfymen”. Men för den som inte är helt förtrogen med denna kioskvältare från 80-talet, är mottot som Aya Kanbar själv inleder sin nya bok med en minst lika matnyttig och egentligen mer konkret läsanvisning: ”tell the bed not to lay/like the open mouth of a grave, yeah/not to stare up at me/like a calf down on its knees”
Orden är Madonnas, hämtade ur millennieskifteshiten ”Don’t tell me”, och berättar om en människa så ensam att hennes egen säng framstår både som en slutgiltig viloplats och ett hjälplöst slaktdjur. Vem hade tänkt på det? Aya Kanbar uppenbarligen. Hon är en lyssnare, en av dessa språkbegeistrade, språkförtrollade individer som inte bara givits eruptionens gåva – ”Kalven” är Kanbars tredje bok på fem år, hon är tjugotvå år gammal – utan rör sig i språket med öronen som vägvisare. Hon vet att orden vet mer om henne själv och världen än hon, och hänger sig med full kraft åt denna kombination av kunskap och okunskap, så viktig för poesin.
Nu har den livshållningen fört henne till Paris, närmare bestämt tillbaka till Paris, eftersom staden och en del av dess berömda scenerier och författare ger sig till känna även i hennes två tidigare böcker.
I ”Kalven” höjer hon emellertid insatsen: teatraliteten, maskspelet, viljan till iscensättning, som också känns igen både från debuten ”Hyperverklighet” (2021) och uppföljaren ”Aftongata” (2023), har ordnats som en pjäs, i centrum av vilken två gestalter, G och Lucia, står. En passionshistoria i tre akter med titlar lånade ur parfymernas värld spelas upp. G, ”en antik eld/kramad av ny mässing”, ”ett plasmatäckt kreatur” med ”ögon som inte är ögon” möter Lucia ”i vit aftonklänning”, på trapporna till operahuset. Lucia ”talar sakralt”, glimrar ”av myrra” och erbjuder sig till G, som ”ett doftlandskap av silke och honung”.
I jämförelse med Kanbars två tidigare böcker är denna tredje formmässigt stramare.
Men vad som egentligen sker kvinnorna emellan och varför deras starka förbindelse bryts lika omedelbart som den upprättats blir läsaren inte riktigt på det klara med. Skälet till det är, åtminstone ur ett visst perspektiv, att det inte rör sig om någon verklig förbindelse och att detta inte är tänkt att vara ett naturalistiskt gestaltat möte mellan två älskande, utan en skildring av drömmen om ett möte, begäret efter ett möte och kraften i en verklig passion. Och således en skildring av ensamhet.
Under läsningens gång gör sig Madonnas fyrrading återkommande påmind. Kalven på knä ber ju inte bara om att inte bli slaktad, det är inte enbart överlevnad den begär. Den är stirrig eftersom den trängtar efter kärlek och gemenskap. Den bibliska berättelsen om guldkalven som Kanbar apostroferar är också, vilket är lätt att glömma, en berättelse om ensamhet. Den handlar om en grupp vilsna och hemlösa själar som när deras ledare – den ende som vet vägen ut ur det oländiga land som de hamnat i, plötsligt försvinner – tillverkar sitt djur av guld som substitut. De har övergivits utan förklaring och frambringar kalven som bärare och symbol för denna övergivenhet.
I jämförelse med Kanbars två tidigare böcker är denna tredje formmässigt stramare. Dikterna är i regel kortare och övergångarna mellan bilder och rader mindre branta. Frågan är om det inte har att göra med just ensamheten, som här, om så bara indirekt, spelar en så väsentlig roll. Huruvida det är ensamheten som kräver ett större mått av koncentration och förtätning eller om det är poetens egen vilja att förtäta som låter henne komma i kontakt med och återge ensamheten på detta mer koncentrerade sätt, går inte att säga. Men ibland är det ändå som om enskilda rader, bilder och figurer halkar undan i hennes diktning. Som om de inte hinner vecklas ut på sidan innan nya tar vid. I en så ögonblicksbetonad och eruptiv poesi som Kanbars vore bitvis större täthet och längre pausering sannolikt av godo.
Som svar på frågan om hur hennes motto lyder citerade Aya Kanbar i en intervju på denna sida nyligen inte drottningen av pop, utan Det Svenska Folkets diktarkonung framför andra, Verner von Heidenstam: ”Det är skönare att lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.” Hon har kraft att spänna många bågar till.
Läs fler texter av Gabriel Itkes-Znap och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.