Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Välkommen till den 30 augusti 1981.
I dag går journalisten Torsten Ehrenmark ut som den sista av Sommarpratarna. Han har gjort det så många gånger att han kallas ”sommarstryparen”. Om tre år ska det bli sista gången. Då har det blivit 50 program, vilket torde vara ett oslagbart rekord.
I DN:s söndagsbilaga skriver han:
”Från att ha varit en helt vanlig programpunkt har sommarpratandet med åren förvandlats till en institution med sin egen liturgi fast tonarterna växlar. Somliga tanklösa och ytliga personer, som jag t ex, anser att det är ett program enbart avsett att roa och underhålla. Medan andra menar att det är en plikt att predika och indoktrinera. Gärna för mig. Jag lyssnar aldrig på programmet och har svårt att föreställa mig att någon står ut med mig i två timmar.”
Stycket är kännetecknande för hans stilkonst. Han var sällan elak eller spydig mot någon, förutom mot sig själv. Han var tidningens korrespondent i London och Paris från 1963 och fram till sin död 1985. Utlandsvistelserna gav honom stoff till kåserier som han årligen samlade i boken ”Årets Ehrenmark”, till glädje för bokhandlarna och alla som inte visste vad de skulle köpa för julklapp till farsan.
För mig var ”Årets Ehrenmark” en av de första spännande gluttarna in i vuxenläsandet. Numera får man be biblioteket gräva upp dem ur magasinet i Liljeholmen. Jag hämtar ut ”Hamlet i fotbollsskor” från 1972. Omslaget pryds av Poul Ströyers karaktäristiskt rena teckning av författaren som håller ut en fotboll som om det vore Yorricks skalle.
Ströyer var nog så viktig i Ehrenmarks – ursäkta uttrycket – varumärkesbygge. Oavsett vilka bisarra situationer han hamnar i avtecknas han med samma höjda ögonbryn, tunga ögonlock och munnen som ett uppgivet streck.
Boken börjar: ”Jag var ett märkligt barn. Det tyckte jag själv också. Jag hade fem dagar gammal slitits från min moders bröst uti Lindesberg och bortförts av ett medelålders par som så småningom lät mig förstå att de var min farmor och farfar.”
Pröva att gå fram till någon av oss ledigt skrivande figurer och lovorda våra ”kåserier”, och du ska få se en samling ansträngda leenden eller inga alls
Föräldrarna Bertil och Gunilla var skådespelare, i den lägre divisionen. Filmer som ”Styrman Karlssons flammor”, ”Lyckans gullgossar” och ”Konstgjorda Svensson”. Blancheteatern och Tantolundens friluftsteater. Ehrenmark berättar om hur en klasskompis visar honom en bioannons i Örebro Dagblad och frågar: Är det din pappa?
Och visst: ”Hans namn stod där. Efter namnet stod det ’m.fl’”.
När jag läser kåserierna börjar jag grubbla över när elakheten blev det nya rättesnöret. Möjligen var det när vardagsbetraktelserna ville få ett skimmer av finhet och kallades ”krönikor”, vilket enligt ordboken är en ”historisk berättande framställning i tidsföljd”. Och således en trubbig eller direkt felaktig beskrivning av tidningstexter som numera kallas ”krönikor”.
Att ”kåsera”, däremot, är enligt samma ordbok att ”skriva eller tala på ett ledigt sätt och vanligen mest i syfte att roa”.
Men pröva att gå fram till någon av oss ledigt skrivande figurer och lovorda våra ”kåserier”, och du ska få se en samling ansträngda leenden eller inga alls.
Ett annat Ehrenmark-kåseri börjar: ”De kom hem med en lång rödhårig flicka med glasögon. – Här är din syster, sa de.”
Han har aldrig träffat henne. Tanken är att de ska lära känna varandra under sommaren. Han försöker springa ifrån henne, men hon kutar efter. När de sitter i en sandgrop pussar hon honom på munnen. Hon önskar att han bodde med henne i Huddinge.
Slutmeningarna: ”Hon kysste mig aldrig mera. Tretton år senare dog hon.”
Han snuddade fjäderlätt vid sina smärtpunkter. Ändå landar de tungt i bröstet. Eller kanske just därför.
Läs fler texter av Bengt Ohlsson.
Läs alla artiklar i DN:s arkiv.