I valskuggans dal
I DN Kulturs artikelserie belyser olika skribenter valrörelsens bortglömda politikområden.
Genom kulturen förstår ett samhälle sig självt, tolkar sitt förflutna och föreställer sig framtiden – på samma sätt som den enskilde gör det, vare sig det sker genom att läsa en bok, scrolla på Tiktok eller dansa. Ändå märks kulturpolitiken inte i valrörelsen. Den trängs bort av till synes mer tvingande frågor om försvar, vårdköer, brottslighet, skola och det där som politikerna lovar runt: mera-pengar-i-plånboken. Prioriteringen är begriplig. Den är också beklaglig.
Hur ser en konservativ kulturpolitik ut? En socialistisk? En nationalistisk? En liberal, grön eller socialdemokratisk? Debatterades saken, skulle de ideologiska och värdemässiga skiljelinjerna framträda: hur mycket sång och sällskap, och hur mycket leda och tvång, bör finnas i ett människoliv? Vad är Sverige? Hur ska vi leva tillsammans och varför?
Misslyckas den uppgiften, fattar vi inte heller varför vi ska ha jämlik vård och skola eller vilket samhälle som ska försvaras
Hade våra politiska ledare högre halt skulle de också kunna prata om något som de nog inser men saknar förmåga att artikulera, nämligen att frågorna om till exempel försvar, vård och skola saknar mening, om de inte kopplas till kulturpolitikens grundläggande målsättning: återväxten av demokratiskt sinnade, kritiskt tänkande, empatiskt lagda och fantasifulla invånare som sköter samhällsbygget. Misslyckas den uppgiften, fattar vi inte heller varför vi ska ha jämlik vård och skola eller vilket samhälle som ska försvaras.
Kulturen är alltså välfärdens och demokratins kärna och förutsättning – och försvaret av dem förs längs två linjer. Längs den ena undanröjer vi det som hindrar: fattigdom, ojämlikhet, förtryck, miljöförstöring, brottslighet, invasionskrig och andra förhållanden som håller folk nere. Det sker normalt genom politiska åtgärder (skatter, socialpolitik, samhällsplanering, resursförvaltning, lagstiftning), i kritiska lägen med våld.
Längs den andra linjen ser vi till att demokratin växer. Det är kulturens linje, människors förmåga att leka, skapa, minnas, fantisera och tänka utanför boxen, den som ger riktning åt det välfärdsarbete som sker längs den första linjen. Båda linjerna behövs och förutsätter varandra. Annars ruttnar samhället. Vilket är vad som sker i dag, när krig normaliseras som konfliktlösningsmetod och rasistisk repression ersätter samhällsbyggnad.
När europeiska länder efter andra världskriget utvecklade modern kulturpolitik skedde det för att omöjliggöra en återgång till fascismen. Det tidiga 1900-talets fostrande folkbildning – där allmoge och arbetare förädlades av borgerlig kultur – avlöstes av ett program som vidgade kulturbegreppet och framhöll att konst och skapande främjar individuell och kollektiv självständighet.
Den svenska kulturpolitik som lades fast 1974 mobiliserade kulturella och konstnärliga verk och verksamheter i ett demokratiprojekt där alla skulle få möjlighet att gestalta såväl det egna som det gemensamma livet. Det skulle ske dels genom starka public service-medier och riksorganisationer för bland annat teater och musik, dels genom Kulturrådets och Konstnärsnämndens stödsystem, dels genom att låta folk möta och göra kultur på arbetsplatser och daghem, i skolor, sjukhus, fängelser och det offentliga rummet.
Från 1990-talet och framåt har efterkrigstidens kulturpolitiska infrastruktur kompletterats med eller ersatts av reformer som decentraliserat stödet till institutioner och fria verksamheter, tagit isär kulturpolitik från mediepolitik och definierat om kulturverksamheter som en del av ”den kreativa sektorn”, med betoning på entreprenörskap, självfinansiering och innovation. I denna förvandling har demokratiuppdraget och den konstnärliga friheten tagit skada.
Bakom oss har vi fyra år av politik som undergrävt demokratin, inskränkt möjligheterna till bildning och skapande och behandlat kulturens professionella utövare med kallt förakt
Med Tidöregeringen har kulturpolitiken även fått starka inslag av sverigedemokratisk etnonationalism. Resultatet? Kulturpolitikens ursprungligen demokratifrämjande och frihetliga projekt har vänts till sin motsats. Bakom oss har vi fyra år av politik som undergrävt demokratin, inskränkt möjligheterna till bildning och skapande och behandlat kulturens professionella utövare med kallt förakt.
Om riksdagen försvann, skulle demokratin framhärda på dessa tusentals platser. Om dessa platser försvann, skulle demokratin förtvina
Men bakom oss har vi också år av motstånd. Sedan förra valet har jag rest från Simrishamn till Kiruna och talat kulturpolitik i nästan hundratalet kulturhus, hembygdsgårdar, församlingshem, medborgarhus, boklådor, bibliotek, Folkets hus, konsthallar och museer. Överallt sjuder det underifrån, ett envist odlande där folk samlas kring kulturen – en konstutställning eller danstillställning, en kör eller några musiker, en filmvisning eller teaterpjäs, en poet eller bok, ett broderi, sällskapsspel, luciatåg eller bara en köksspis med morotssoppa. Jag har mött demokrati i praktiken, kulturförsvar. Om riksdagen försvann, skulle demokratin framhärda på dessa tusentals platser. Om dessa platser försvann, skulle demokratin förtvina.
Vid en presskonferens den 3 augusti förklarade Magdalena Andersson att om det blir maktskifte ska hennes regering ska följa tre principer. Säkerheten ska stärkas (rustning, polis, maffialag). Välståndet ska växa (teknikutveckling, mera pengar i plånboken). Samhällsgemenskapen ska öka (motverka diskriminering, blocköverskridande samarbeten).
Andersson nämner inte kulturen. Men ingen av de tre principerna, vare sig säkerheten, välståndet eller samhällsgemenskapen, kan förverkligas om det inte sker hand i hand med stark kulturpolitik som säkrar återväxten av demokratiskt sinnade, kritiska och fantasifulla invånare.
Att förbättra denna infrastruktur är lika angeläget som att rusta försvaret, ja, egentligen mer angeläget, därför att den också bär upp hela det civila försvaret
Efter valet behövs därför en ny kulturpolitik som tar på allvar att kulturinstitutioner, konstnärliga verksamheter och public service-medier är infrastrukturen i ett demokratiskt samhälle. Att förbättra denna infrastruktur är lika angeläget som att rusta försvaret, ja, egentligen mer angeläget, därför att den också bär upp hela det civila försvaret.
Kulturbudgeten bör alltså öka i proportion till försvarsbudgeten (10-20 procent årligen sedan 2022) och rymma en rad särskilda satsningar: på studieförbund, folkhögskolor, kulturhusrörelser, folkbibliotek, kultur- och idrottsföreningar; på skolornas estetiska ämnen; på internationellt kulturutbyte och omfattande fristadsprogram i varje kommun; på public service-medier, nationalbibliotek och arkiv för att säkerställa gratis tillgång till oberoende journalistik och digitala samlingar av litteratur, film, musik, konst och kulturarv; och på mångdubbelt fler anställningar av professionella kulturutövare i kommuner och regioner.
Utopiskt? Framstår det så, är det bara ett tecken på politikens förruttnelse. Jag hoppas att partiledarna upptäcker det som sker i Huluds kulturhus i skogarna söder om Borås, i Norrbottens länsmuseum Kin i Kiruna, i Hägerstensåsens Medborgarhus, på sakprosafestivalen vid Rikstolvan i Skåne eller i Kulturhallarna i Norrköping? Det skulle blåsa in som en frisk vind i en politik som låst sig i kortsynt syndabockstänkande. Det skulle ge substans och mening åt den säkerhet, välfärd och gemenskap de talar om. Det kanske till och med skulle ge väljarna en fläkt av frihet och en känsla av det goda samhället.
Läs mer:
Maja Alskog Bredberg: Politikernas valfläsk om billig mat är förödande för svenskt lantbruk