Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Hur många stockholmare med kreativa yrken och sotarmössa behöver flytta ut på ”landet” för att vi ska tala om en trend?
Frågan aktualiserades i veckan, då DN publicerade ett reportage om två svenska rappare (!) som lämnat storstadsförorten för en sorts kollektivboende i Ångermanland.
Ledorden är, som alltid tycks vara fallet i den här typen av porträtt, att bli ”självförsörjande” samt att ”slippa stressen”.
Här drabbas min inre lantis direkt av sekundärskam. Berätta gärna för mig om den stora världen, men berätta inte för mig hur härligt det är att bo på landet, vill jag säga till de här människorna: Jag har sett det, jag har växt upp i det, jag har hatat det. Nej, det gjorde jag förstås inte, men jag längtade ofta intensivt efter något annat. Som man gör när man är tonåring på vischan och hela ens existens är upphängd på hur ofta bussen går därifrån.
De flesta på landet bor förstås inte där som någon sorts statement. Man veckohandlar i stan, pusslar med samåkning och hämtar barn med bil efter fotbollsträningen. Det är kort och gott människor som är nöjda med att bo på landsbygden, trots all logistik som det innebär, utan att göra en grej av det. Ett tillstånd, mer än en identitet.
När de gula västarna för några år sedan blockerade rondeller och vägkorsningar runtom i Frankrike kom det som en chock för den politiska klassen. Den franska landsbygden är kanske den mest exotifierade i Europa; fälten och sluttningarna där landets kött, ost och vin produceras har ett närmast mytiskt skimmer i allmänhetens medvetande.
Och så i stället detta: Desperata män och kvinnor som talar dialekter som aldrig annars hörs på fransk tv, med yrken som betalar minimilön, bosatta på platser där en ny skatt på bensin stjälper hela månadskalkylen.
Ingen av dem efterfrågade mer tid för att titta på solnedgången eller odla ruccolasallad. Man vill ha ett postkontor i tätorten, anständiga löner och rimliga kommunikationer till stan.
I Sverige är avståndet, i alla fall det ekonomiska, mellan stad och landsbygd än så länge något kortare.
Jag är uppvuxen i en västgötsk by med skog och storjordbruk bortom trädgården. Jag kan inte minnas en enda granne som gjorde en grej av att vara självförsörjande, eftersom det är dyrt och ineffektivt jämfört med priserna på livsmedel i affärerna där också de allra flesta landsortsbor är hänvisade att köpa sin mat.
Att ”odla ekologiskt” kallas på landet för övrigt bara ”odla”, eftersom ingen människa skulle få för sig att bespruta tre gurkplantor och sex äppelträd. Blir det frukt så blir det. Oftast mest till glädje för områdets rådjur.
Visst kan man ibland få köpa vilt av någon granne som jagar. Men allra mest ägnar man livspusslet åt att få ihop olika familjeintressen och skapa en helt vanlig vardag.
Storstadsbor som flyttar ut på landet är statistiskt sett ganska sällsynta. De allra flesta som lämnar stora tätorter slår sig ner någonstans i närheten, ofta i en mindre stad. Ändå utgör de här familjerna – det är nästan alltid vita heteropar med barn och högskolepoäng i bagaget – numera en journalistisk genre i egen rätt.
Det är lite rörande förstås, när den urbana klassen inser att höns värper ägg och kål växer direkt ur jorden. Med lite god vilja kan man se det som en sorts social brygga i tider då samhället allt mer tycks slitas isär politiskt mellan centrum och periferi, där vi tänker och röstar helt olika beroende på hur vi lever våra liv.
Frågan är förstås hur mycket man kan förstå av livet på landet när man lajvar det genom en hipsterlins.
Det är inte utan att man ibland längtar efter reportagen om oss lantisar som lämnat allt för storstadens anonymitet, förundrats över nattbussarnas finmaskiga nät och förtrollats av det enkla faktum att det går att köpa färdigmat fram till midnatt i affären på hörnet.
Läs också:
Johanna Frändén: Ungdomsprotesterna vänder upp och ned på Frankrike