Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag får inte nog av Ulf Kristerssons ansikte. Det är ett stumfilmsansikte, ett ansikte som kan kommunicera en hel inre katastrof utan hjälp av ljud.
Klippet där statsministern i TV4-programmet ”Vem kan styra Mauri?” vägrar att ställa upp på ett inslag har blivit viralt. Det har hånats av såväl oppositionen som folk på sociala medier, alltså vår tids båda kamrar.
Uppgiften handlar om att med attiraljer och statister improvisera fram en reklamfilm för Moderaterna. Och han vill verkligen inte. Programledaren Mauri Hermundsson pushar på, övermannad av sin biologiska drift att skapa bra tv, men Kristersson spjärnar emot med kropp och själ. Han skälver av återhållen ilska som en hotfull vattenkokare medan han försöker hålla orden i styr.
Tack gode gud att han vägrar! Visst, han surar så att pH-värdet i rutan rasar mot noll, och ursäkten att ”reklamfilm är inte min kompetens” ekar rätt ihålig, nog måste han stått framför kameran i en och annan kampanj.
Men alternativet – Uffe goes improv – hade varit tusen resor värre. Och jag vill inte behöva leva med den sekundärskammen; varken deltagare, tittare eller den parlamentariska demokratin kan överleva ett sådant bakhåll med värdigheten intakt.
Alternativet – Uffe goes improv – hade varit tusen resor värre
Det är rollspelsövningar på den tröttaste teambuildingkonferens, det är Marcus Oscarssonsk rekvisitashow, gränsen mellan att politiker ska ”bjuda på sig själva” och offentlig förnedring av folkvalda har nog aldrig varit så porös.
Politik är att vilja, som en tidigare statsminister sa, men vad gör man när sammanhanget knappt är politiskt och man verkligen inte vill?
Kristersson vill hellre prata om det han kommit dit för: ”Om nu politik ryms i det här programmet.”
Det är en så sorgsen mening. Att sakfrågor är något som knös in bland peruker och tutor.
Inte så konstigt alltså, att allt färre personer väljer att slå in på en politisk karriär – numera måste man, förutom att ha visioner och övertygelser, vara en naturligt född populist med drag av gycklare för att palla. Svara på frågor om man tvingat en man att smaka på sin egen sperma. Det är möjligen den enda yrkesgrupp där rekryteringskraven på samma gång har blivit strängare och mer lika en möhippa.
Ibland pratas det om att behärska det politiska spelet, men lika ofta borde man nämna den politiska leken, spexet, tramset. Och det gläder mig oerhört att Kristersson inte klarar av det sistnämnda.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström