Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
För en kort tid sen gick en högt älskad familjemedlem bort. En person som inte minst min 16-åriga son Charlie älskade. Han ringde förtvivlad. Då var det tufft som mamma att ha sin son tre timmar bort, på internat. För långt bort för en kram. För långt bort för min tröst. Men han fångades snabbt upp. Av de vuxna runt honom. Av vännerna runt honom. Av eleverna han delar sin vardag med. De fanns där för honom när han behövde det som mest.
Det är bara en av många ögonblicksbilder från hans vardag från Lundsberg. Den bilden utgör en stark kontrast till frågan jag nu fått upprepade gånger sedan första avsnittet av ”Arvtagarna” sändes på SVT: ”Hur kan du låta din son gå i den där förskräckliga skolan?” Och det är där problemet uppstår. För det är inte vad vi upplevt under vårt år där.
När en skola hamnar i centrum för en offentlig granskning väcks starka känslor. Det är naturligt. Vittnesmål om mobbning, rasism och destruktiva miljöer måste alltid tas på största allvar. Ingen elev ska behöva känna rädsla, utanförskap eller förnedring i skolan. Det gäller överallt – och det gäller självklart också på Lundsberg.
Jag vill därför vara tydlig: jag tar starkt avstånd från all form av mobbning, rasism och kränkande behandling. Det är aldrig acceptabelt någonstans, vare sig i skolmiljö eller i samhället i stort. Den åsikten tror jag är något jag genom åren varit mycket tydlig i att förmedla.
Samtidigt tror jag att det är viktigt att vi klarar av att hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt.
Jag varken kan eller vill uttala mig om specifika händelser som skett tidigare på Lundsberg. Jag var inte där. Jag har ingen insyn i andra människors upplevelser eller i hur skolan såg ut då. Det vore varken rättvist eller seriöst av mig att försöka recensera en verklighet jag inte själv känner till.
Men jag kan tala om den verklighet jag faktiskt har erfarenhet av.
Min son Charlie har gått på Lundsberg under det senaste året. Och den skola jag har mött är inte den ensidiga bild som nu målas upp i offentligheten. Det betyder inte att andra människors berättelser är osanna. Men det betyder att bilden är mer komplex än vad debatten ibland ger utrymme för. Och att ett arbete gjorts för att åtgärda, förbättra och blicka framåt.
Min son stortrivs och frodas på Lundsberg. Han har fått fina vänner, tagit stora kliv i studierna och tycker om de vuxna han interagerar med. Vi har mött engagerade lärare, tydliga vuxna och en miljö där elever blir sedda. Vi har mött värme, gemenskap och ansvarstagande. Jag har sett unga människor ta hand om varandra, utvecklas och växa. Det är också sant.
I dagens debattklimat finns ofta en stark dragning mot det svartvita. Antingen är en institution helt god eller helt rutten. Antingen försvarar man allt eller också fördömer man allt. Men verkligheten är sällan så enkel.
Jag tror dessutom att det finns något farligt i att helt reducera en plats till dess värsta berättelser. För då lämnas inget utrymme för förändring, ansvarstagande eller utveckling. Så många skolor runt om i Sverige dras med problematik kring mobbning och rasism. Det är förfärligt. Och vilken skola det än gäller bör man göra sitt yttersta för att hålla en nolltolerans. Men om vi på allvar menar att människor och institutioner ska kunna bli bättre, måste vi också kunna erkänna när saker faktiskt förändras.
Det betyder inte att kritik ska tystas. Tvärtom. Öppenhet och granskning är viktiga. Men det måste också finnas plats för nyanser. För annars riskerar debatten att bli mer intresserad av att cementera bilder än att förstå verkligheten. Min röst om vår upplevelse av skolan är inte avsedd att förminska någon annans röst. Men den är ett komplement, en nyansering.
Jag har förståelse för att många reagerar starkt på dokumentären. Men jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att en skola inte bara är sin historia. Den består också av de elever, lärare och familjer som finns där i dag.
Och deras erfarenheter förtjänar också att få höras. Charlie bad mig om just detta. Att få göra sin röst hörd. Han ska snart gå ut första ring och här är hans egna ord om sitt första år på Lundsberg:
Min upplevelse har bara varit positiv och jag har inte upplevt några negativa inslag alls. Utvecklingen av skolan har varit enorm sen jag började här, vi har haft veckovisa värdegrundsmöten, samtal i hur vi ska behandla och respektera varandra vilket bevisligen gett resultat då det visade i senaste anonyma enkäten att 95 % trivs, vilket är en hög siffra i jämförelse med många skolor. Jag har inte upplevt det som sagts i dokumentären och därför blir det så synd att se när skolan i media målas ut på ett sätt som jag upplever inte stämmer. Absolut finns det historiska händelser bakåt men därför är det viktigt att göra det nyanserat för att inte måla upp en falsk bild av verkligheten i nuet. Den platsen jag är på nu beror på ett av de bästa besluten jag tagit och redan på det här året har jag lärt mig otroligt mycket, både i det privata och i utbildningsväg. Skolan ger unika möjligheter i form av stöd kring allt möjligt, hälsa, utbildning och träning.
Läs mer om Lundsberg:
Inifrån Lundsberg: ”Att vägra lyda en order är lika med socialt självmord”
Lundsberg efter krisen: ”Chock, besvikelse, sorg”
De var rektorer på Lundsberg: ”Offrades”
