Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Av alla berättelser om Sveriges utvisningar av barn och unga så tar väl fallet Raif ändå någon sorts pris i groteskhet?
Han är 4 år och har autism, går fortfarande i blöja och kan inte prata. Nu ska han skickas till Bosnien, ensam, detta beslut meddelade Migrationsverket nyligen under ett möte med familjen.
”Jag förstod inte. Jag sa: Hur kan ni utvisa en 4-årig pojke utan föräldrarna?” säger hans pappa till Sydsvenskan (24/1).
Ja, hur kan vi?
Ytterst är detta ett resultat av den tidsanda som fått politikerna att tävla i att vara den som motsätter sig invandrare mest.
För som vanligt har det land som gärna koketterar med sin förkärlek för det lagoma svårt att vara just lagomt. Nu har vi pendlat från öppna hjärtan till att applådera att fler flyttar härifrån än som flyttar hit (Aftonbladet 8/8 2024). Och hårdheten mot de enskilda är inte ett olycksfall i arbetet, utan en del av poängen.
Sedan 2016 beviljas i första hand tidsbegränsade uppehållstillstånd. 2023 tog regeringen även bort möjligheten att göra undantag för ”särskilt ömmande omständigheter”, och därmed försvann utrymmet för medmänsklighet. För rimlighet.
När barn väl fyllt 18 år räknas de inte längre som barn, inte längre som en del av sin familj. Det spelar ingen roll om de vuxit upp här, gått i svensk skola, pratar språket flytande och saknar egen anknytning till ursprungslandet, om de har skaffat sig fast anställning.
Det spelar ingen roll om de vuxit upp här, gått i svensk skola, pratar språket flytande och saknar egen anknytning till ursprungslandet, om de har skaffat sig fast anställning.
Så har Sverige blivit ett land som skickar ut tonåringar på löpande band. Som i förlängningen får alla barn med utländsk bakgrund att känna sig otrygga, som om de inte riktigt hör hemma här.
Ett axplock av fall bara från de senaste veckorna:
21-åriga Ayla fick beskedet att hon skulle skickas ensam till Iran (Aftonbladet 13/1) – ett land där den totalitära islamistregimen nyss släckte ned internet för att slippa vittnen till sin massaker av civila: det talas om uppåt 30 000 döda på bara några dagar. Först efter massiva protester har utvisningar dit pausats, ”tillfälligt”.
18-åriga Jomana, som bott här sedan hon var 4 år och som skulle ha tagit studenten i vår, ska nu utvisas utan sin familj till Egypten (Mitt i Stockholm 21/1). Hon bryter ihop bara hon pratar om det.
Och så 4-åriga Raif.
Hur många vill egentligen ha det så här? I internets kloaker bubblar förstås det rasistiska ressentimentet, man behöver inte leta länge för att hitta personer som njuter av familjernas förtvivlan. Som nedhasade i soffan med mobilen dundrar fram budskap om att invandrare inte har här att göra, de ska ut.
Men är det verkligen de som ska styra Sveriges migrationspolitik?
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det kommer bli värre, och värre, ända tills vi sätter stopp
Lisa Magnusson: Matlådor?! Nej, nu får det fan räcka
















