Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Veckans mest patetiska driftkucku är korad! Vinnaren blir – trumvirvel – polisen i Florida som gav sig på en enhänt kvinna och hävdade att hon i själva verket hade två händer (Huffington Post 28/5)!
Vi tar det från början: Katie Thomas var ute och körde bil, när en polis plötsligt vinkade in henne till vägkanten. I filmen från hans kroppskamera kan man följa händelseförloppet: Han går fram och säger att han sett att hon hållit en mobil i höger hand medan hon körde, vilket alltså är olagligt.
Hon skrattar lite vantroget och höjer armen för att visa att hon inte har någon högerhand, bara en stump.
Men han insisterar: Jag såg din hand.
Det är fascinerande, och läskigt, givet att han är polis och därför utövar makt. Och så är det komiskt förstås: Åh, vad internet har hånat honom! Hur han säger åt henne att lyfta handen och svära vid gud att hon talar sanning, och hon sarkastiskt lyfter sin stump.
Hur han ändå vägrar ge sig.
Att denne lagens långa arm dragit saken till domstol, och först nu – när han har blivit allmänt utskrattad – har dragit tillbaka ärendet.
Varför kunde han inte bara medge sitt misstag från första början, och vinka i väg henne?
Varför kunde han inte bara medge sitt misstag från första början, och vinka i väg henne?
Det hade inte bara fått honom att framstå som en rimlig och sympatisk person, och mänsklig, på ett bra sätt – av någon anledning används ju ordet annars mest som en synonym till felbar. Men det framstår också vid en första anblick som att han valde något obegripligt krångligt, i stället för det enklaste.
På samma sätt är det med politiker – jag kan inte komma på när jag senast hörde någon tillstå ett fel, rakt upp och ned, eller stå för att ett visst vallöfte inte infriats. Trots att politiker är besatta av att framstå som relaterbara, och det inte finns något mer relaterbart än att gå bortanför manusets stolpiga talepunkter.
Varför kan de inte bara säga som det är?
Fast så enkelt är det förstås inte, det vet alla som en eller många gånger målat in sig i ett hörn, av ren envishet. Det är i själva verket oerhört svårt att säga förlåt. Och jag tror mig ana varför.
Jag läste en gång om den där reflexen att snabbt ta sig upp på fötter och låtsas som ingenting när man har ramlat. ”Det gick bra!” säger man tappert – fastän det gör ont.
Teorin är att det är en överlevnadsmekanism: Man vill inte visa sig svag inför gruppen. Och på samma sätt är det förstås med alla platta fall.
Nästa gång jag får en sådan impuls – att neka till att ha gjort fel – ska jag minnas den där polisen, som ett avskräckande exempel. För det är ju paradoxen: Genom att måna om sin stolthet inför en enda kvinna framstår han nu som en dåre inför en hel värld.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det största sveket mot Greta Thunberg är alla vuxna som log och gjorde tummen upp
Lisa Magnusson: Agnes Wold var hela Sveriges guru – sedan började hon förespråka omvändelseterapi
Lisa Magnusson: Mitt i världens meningslösa ondska blev ett barn räddat
DN:s ledarredaktion: Ulf Kristerssons bidragstak slår stenhårt mot Sveriges fattigaste