Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Alla pratar om Gener8ion och Yung Leans nya musikprojekt, ”Storm”. I videon drar Yung Lean fram på ett internat, iförd delar av en skoluniform, och sprider skräck och våld.
Även jag blev helt golvad – jag vet inte hur många gånger jag har sett den där videon; framför allt då den senare delen, ”Storm II”, där killarna står uppradade som inför ett skolfoto och sedan börjar dansa, synkroniserat fast ändå inte – Damien Jalets koreografi är verkligen helt fantastisk, liksom känslan av att detta är ett destillat av de tre allra bästa popkulturestetikerna: den brittiska, den franska och den svenska.
Efter några dagar gick dessutom rektorn för internatet ut i pressen: De hade hyrt ut fastigheten i tron att inspelningen skulle handla om ”ungdomar mitt i en storm”. För sent hade de insett att filmen har inslag av misshandel, och inte nog med det: att det dessutom röks cigaretter!
Man får ändå förstå rektorns moralpanik – på internatets hemsida återfinns bland annat ett 29-sidigt dokument med tättskrivna ordningsregler i stil med att eleverna inte får använda ovårdat språk eller ha nagellack.
På internatets hemsida återfinns bland annat ett 29-sidigt dokument med tättskrivna ordningsregler i stil med att eleverna inte får använda ovårdat språk eller ha nagellack.
Men bättre reklam kunde ”Storm” så klart inte få.
Och nu befinner vi oss i den tredje fasen, den då kultursidorna börjar analysera varför videon är så bra; vad den betyder: Vad säger den om manlig destruktivitet? Riktar den kanske ett slag mot den värld som inte längre tillhör de unga? Eller är den en kommentar till det mänskliga behovet av en messias?
Själv skulle jag vilja säga att detta är en musikvideo som ansluter sig till en lång tradition.
För det finns ju videor som är väldigt lättbegripliga: I Massive Attacks ”Unfinished sympathy” går Shara Nelson längs gatorna i en enda lång, snygg tagning; ett litet utsnitt av livet. Andra videor är rent av för bokstavliga: Bortsett från en blinkning till Sinéad O’Connors ikoniska ”Nothing compares 2 U” går ”Wrecking ball” ut på att Miley Cirus sitter och gungar porrigt på en rivningskula.
Men mest är musikvideohistorien en räcka bisarra och rätt osammanhängande berättelser.
Vad gör The Cure i en garderob som störtar från en klippa i ”Close to me”? Vem har stängt in futuristiska piratversioner av 2Pac och Dr Dre i en brinnande fågelbur i ”California love”? Och varför rör sig alla så extremt långsamt på Florence + The Machines maskerad i ”Shake it out”; har de fastnat i tiden?
Ibland är musik politisk, ibland vill den förmedla djupare insikter. Men själva videorna – och detta gäller även ”Storm” – genomsyras framför allt av popkulturens mest grundläggande känsla: Fan, vad coolt det här är!
Läs mer:
Lisa Magnusson: Jag spår ett uppsving för 90-talssemestern
DN:s ledarredaktion: Här är skolpolitiken som samlar damm på utbildningsdepartementet
