Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Att vara muslim och svensk är omöjligt, menade Jimmie Åkesson för ett tag sedan. Och så var debatten igång igen. Andreas Johansson Heinö, Timbroförläggare och kolumnist på denna sida, sa emot med emfas. Författaren Lena Andersson svarade i SvD att Sverige inte är ett muslimskt land, eftersom hon inte är skånsk trots att hon bor i Skåne. Det är en intressant debatt, men precis som politikernas prat om ”svenska värderingar” blir det oftast otydliga seminarieövningar som fastnar i definitioner. Man kan diskutera om vatten är vått, man kan också konstatera att vatten finns.
I den nya boken ”Öppna era hjärtan” följer religionsforskaren Simon Sorgenfrei islams utveckling till Sveriges näst största religion. Han komplicerar bilden, beskriver en ”ytterst heterogen företeelse, splittrad efter teologiska, etniska och ideologiska linjer”. Muslimska invandrare har samverkat med kommuner för att få lokaler, bett sina medlemmar hjälpa till att inreda ett gammalt cykelförråd med mattor för att moskén ska bli mysigare. Det liknar på många sätt utvecklingen av Folkrörelsesverige.
Sorgenfrei hymlar samtidigt inte med den negativa polarisering som pågått parallellt, med en spiral av islamistiska våldsdåd, som han ser som följd av ökad islamofobi, vilket i sin tur beskrivs ha fått stödet för islamismen att växa, och så vidare. Inte heller från hur vissa moskéer byggts med pengar från diktaturer i mellanöstern. Och ändå: knappt var tionde svensk muslim är med i en muslimsk församling och deltar i någon verksamhet där.
I boken förenklas aldrig bilden – seriösa politiker borde ta efter.
Diskussionen om Sverige kan inte utgå från fantasier om Bullerbyn, utan behöver grunda sig i hur verkligheten ser ut. Sverigedemokraterna kanske när en dröm om att massdeportera folk, men de som inte vill se en sådan utveckling behöver förhålla sig till Sverige i dag, och planera Sverige i morgon utifrån det.
Om det är något som är beklagligt med Sorgenfreis bok är det hur han tar nostalgin som självklar. Allt fler, skriver han, drömmer sig tillbaka till ett idealiserat då: ”Vissa, som Ulf Lundell, finner i det förflutna en solidaritetstanke som gått förlorad, andra, som Jimmie Åkesson, en mer homogen kultur”.
Med den utgångspunkten blir problembeskrivningarna självklara. När Sorgenfrei pratar med en SD:are som säger att Sverige blivit fattigare på grund av invandring tycker författaren att det är enkelspårigt. Han kontrasterar med att välfärden, enligt honom, blivit sämre: ”Det finns väl nästan inte något annat land där man tillåts göra sådana vinster i välfärden som i Sverige”, frågar han sig.
Som att det är självklart att Sverige blivit sämre, på grund av invandrarna eller nyliberalerna.
Som att det är självklart att Sverige blivit sämre, på grund av invandrarna eller nyliberalerna.
Lite samma fråga utforskas i en sprillans ny bok från tankesmedjan Katalys och Arkiv förlag. I ”Det handlade aldrig om invandrarna” har författarna Karla Backlund och Stefan Sjöberg gjort djupintervjuer med SD-politiker som tidigare var socialdemokrater. De finner att partibytena delvis skedde på grund av invandringsfrågan, men också för att personerna tycker att S saknar en plan för Sverige och en politik för dagens arbetare. Författarna kommer fram till att Socialdemokraterna borde gå vänsterut ekonomiskt.
Oavsett vad man tycker i sakfrågan var det uppfriskande att, på bokens release, höra Backlund säga: ”Det handlar inte bara om att vinna tillbaka de som gått till SD, utan hur man ska locka nya väljare. Nya generationer.”
Det är ett fokus som förändrar allt.
S, L, M, KD – partierna har i över tio år försökt vinna tillbaka SD:s väljare, och därför kopierat det nationalistiska partiets problembeskrivning och politik. Taktiken har väl i ärlighetens namn gått så där.
Det är dags att blicka framåt. Alla partier borde fråga sig: vad erbjuder vi för vision om Sverige? För svenska ateister, kristna och muslimer. För arbetare och tjänstemän. För stadsbor och landsbygdsbor.
En bra start hittas i Sorgenfreis bok. Och att erkänna och acceptera, som Johansson Heinö formulerat det, att Sverige är ”ett mångkulturellt land och därmed också, bland annat, ett muslimskt land”.
Läs mer:
Max Hjelm: Moderaterna påstår att de gillar jämlikhet – men stämmer det verkligen?
DN:s ledarredaktion: Stängda domstolar och sjukhus är inget hot – det är vår bästa möjlighet
