Jag glömmer aldrig synen vid Neist Point på Isle of Skye, det pittoreska landskapet vid Skottlands västligaste utpost mot Hebriderna. En plats där världen tar slut och havet möter himlen. Det karga landskapet var precis så melodramatiskt och storslaget som krävdes för att matcha von Triers skamlöst sentimentala och kitschiga snyftare, kryddad med sex, offertro, martyrskap, gränslös självuppoffring och mirakel.
En ofrivilligt komisk bild som också etsat sig fast är Stellan Skarsgård i lammskinnsrock, stödkrage, kryckor, feta 70-talspolisonger och stripigt oljeborrarhår inlindat i gladpack – för att skydda frisyren från den häftiga vinden.
När jag mötte honom under inspelningen i september 1995 deklarerade han att ”Breaking the waves” skulle få oss att ”gråta som svin”. Och, visst, det kändes i luften att von Trier hade något stort på gång. Vinden piskade, himlen grät stormfloder, och personkemin mellan Skarsgård och Watson var elektrisk. De poserade tillsammans som nyförälskade med havet som fond – ungefär som Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i ”Titanic”.
”Breaking the waves” utspelar sig i en strängt religiös kustby vid Nordsjön under 70-talets skotska oljeunder. Skarsgård spelar den världsvane oljeborraren Jan Nyman – en utböling som stiger ner från himlen i en helikopter och mot lokalbornas vilja gifter sig med byns oskuld Bess McNeill (Emily Watson). Fossilmannen Jan hinner knappt väcka hennes sexuella aptit innan han råkar ut för en arbetsplatsolycka och blir förlamad.
Av kärlek ber han Bess att hitta nya älskare, påstår att det är för hans skull. Bess, som har dagliga samtal med Gud, är övertygad om att hon själv har orsakat hans förlamning genom att i en självisk bön ha önskat honom hem från oljeriggen, och ser nu hans uppmaning som en väg till botgöring. I sin naiva offervilja går Bess så långt att hon blir utstött ur församlingen – besatt av kärleken och beredd att bli martyr för Jans skull.
Trots storvulna och melodramatiska känslor var von Trier lika sträng som en presbyteriansk präst. Dagens enda regianvisning? ”Spela inte.”
– Bara för att filmen krämar i känslor betyder det inte att man ska njuta av känslorna när man spelar. Det ska vara lite rufsigt, fult och irrationellt, berättade Skarsgård mellan tagningarna.
För von Trier var det en vändpunkt i karriären. Efter lite mer cyniska stilövningar som ”Förbrytelsens element” och ”Europa”, samt satiriska sjukhussåpan ”Riket” hade han blivit blödig och drabbats av en inre känslostorm. Han lunkade runt i gummistövlar och termobyxor, med walkietalkie och headset, som en blandning av dansk mysfarbror och allsmäktig skapare.
Han trivdes som fisken i vattnet, hade låtit sy upp en kilt i Skye-klanen McLeods färger och pratade saligt om Gud som ljussättare: ”Man är närmare Gud här uppe i Skottland”. Mellan några tagningar undrade han om jag hade sett Disneyfilmen ”Rädda Willy” och berättade att han bölade sig genom hela filmen.
– Sentimentalitet intresserar mig oerhört numera, förklarade von Trier. Sedan jag fått barn gråter jag över Bambi.
Inspirationen till ”Breaking the waves” kom bland annat från Marquis de Sades erotiskt provokativa 1700-talsklassiker ”Justine” och den obskyra danska barnboken ”Guldhjertet” som höglästes för honom som liten. Den handlar om en föräldralös flicka som ger bort allt hon äger till nödställda tills hon inte har något kvar. När en prins till slut friar svarar hon stoiskt: ”Ta då mitt hjärta. Jag reder mig nog ändå.”
”Guldhjärta” fick också ge namn åt trilogin som inleddes med ”Breaking the waves” och fortsatte med ”Idioterna” och ”Dancer in the dark”. Filmer som kretsar kring osjälviska och naiva kvinnor som möter världen med öppet hjärta – studier i kvinnligt martyrskap, religion, sexualitet och patriarkal makt. Ett paradtema som också varieras i von Triers senare filmer under 2000-talet; ”Dogville”, ”Manderlay”, ”Antichrist” och ”Nymphomaniac”.
Men frågan är om någon av de senare kvinnofigurerna kan mäta sig med den självutplånande Bess, som bokstavligen är beredd att utsätta sig för sexsadistiska sjömän för kärleken skull.
– Bess gör extrema saker för Jans skull och betraktas som syndare. Karaktärerna tror att de är goda, men detta betyder inte alltid att de gör de rätta sakerna. Lars har gjort godheten till en mycket komplicerad sak. Kärleken blir transcendent! Filmen visar att kärlek och tro är väldigt lika, sade Emily Watson när jag träffade henne under inspelningen.
Från början var det tänkt att Helena Bonham Carter skulle spela Bess, men den brittiska kostymfilmsprinsessan hoppade av när hon insåg att den utmanande rollen riskerade att äventyra hennes karriärplan. I stället gick rollen till en filmiskt oprövad teaterdoldis från norra London som fått von Trier att gråta under provfilmningen.
Emily Watson visade sig vara en emotionell naturkraft, som hämtad ur Shakespeares sagovärld. Hon var perfekt som den unga oskulden med borderlinesymtom, redo att offra allt för Gud och kärleken. Ett år senare skulle hon kallas för ”mirakel” och bli Oscarsnominerad. Men där i snålblåsten under inspelningen var hon en blek och blyg flicka – med den svenska stjärnan Skarsgård som en mänsklig överrock och mentor:
– Stellan gav mig rådet att inte sikta på något, utan bara låta mig sköljas med. Så jag blundade och hoppade rakt ut, berättade Emily Watson och log:
– Det är tacksamt att bryta ihop under Nordsjöns vågor. Ett känslomässigt sammanbrott på ett varuhus hade bara varit löjligt.
Lars von Trier ville bygga vidare på den råa dokumentära stilen från ”Riket”. Hans knep för att skapa maximal autenticitet och ”balansera filmens klichéartade handling”. För att få rätt känsla hyrde han in filmfotografen Robby Müller, som tidigare hade jobbat med Wim Wenders och Jim Jarmusch. Trots den närgångna, handhållna kameran berättade von Trier att han ändå fick kämpa för att få Müller att ta tillräckligt ”fula” bilder, en brunmurrig och grovkornig ton – en estetik som bröt mark för Dogma 95 och färgade den europeiska realismen.
Mellan de skakiga spelscenerna delades filmen in i tio statiska kapitelbilder, markerade av ett slags överkolorerade vykort – som digitalt bearbetad hötorgskonst. Till detta adderades sjuttiotalshittar från Mott the Hoople, David Bowie, T Rex, Jethro Tull, Roxy Music och Elton John. Ur frontalkrocken mellan den sekulära popkulturen och den ultrareligiösa miljön uppstod en ironisk laddning.
Müllers handhållna kamera gav filmen en nervig autenticitet, men räckte inte till för slutscenen där kameran svävar högt ovan molnen och zoomar in på kyrkklockorna som på något magiskt sätt är tillbaka i kyrktornet trots att de bannlysts av församlingsäldsten för länge sedan. Lars von Trier nöjde sig inte med mindre än ett mirakel som klimax: i filmens sista ögonblick dånar klockorna över oljeriggarna i Nordsjön.
Även om teamet trodde på filmen, brottades regissören själv med sina gamla demoner. Som ett brev på posten slog panikångesten till strax innan Lars von Trier skulle åka till världspremiären i Cannes i maj 1996. Bara tanken på att möta världens blickar på röda mattan fick den flygrädde von Trier att bejaka sin flyktinstinkt. Hans Cannestripp tog slut redan efter bilfärjan till Puttgarten där han tog in på ”ett jättehögt nazisthotell”, som han uttrycker det i Nils Thorsens biografi ,”Geniet. Lars von Triers liv, filmer och fobier”.
Den danska pressen som hade vittring på en Guldpalm kallade honom landsförrädare och gjorde honom till ett jagat villebråd. von Trier låg och tryckte i ett badkar på lyxiga Hotel Vejlefjord en timme utanför Århus när producenten Vibeke Windeløv ringde honom från Cannes och liverapporterade: Filmen gjorde knallsuccé. Några i publiken svimmade under visningen och fick köras till sjukhus efter att ha blivit sjösjuka av de skakiga bilderna. I övrigt möttes filmen av en 20 minuter lång applåd. ”Och alla damer var svarta i ansiktet eftersom mascaran hade runnit ut. De hade inte haft någon aning om att den lille skiten som kommit dit med sina konstiga nazistfilmer kunde tränga så djupt in i känslorna”, konstaterar von Triers regikollega Anders Refn, som klippte ”Breaking the waves”. Och, ja, framgången blev också ett mirakel för filmbolaget Zentropa.
Filmen blev Stellan Skarsgårds internationella genombrott och även ”mirakuklös” på ett personligt plan.
– Det var fantastiskt att se sin egen kuk i cinemaskop! Så stor har den aldrig varit förut, skämtade Skarsgård när jag träffade honom efter den svenska premiären.
Förutom Juryns stora pris i Cannes och Oscarsnomineringen till Emily Watson, hyllades filmen av de flesta kritikerna för sin känslomässiga urkraft och nyskapande form. Legendariska stjärnkritikern Roger Ebert kallade filmen för ”en av 1990-talets mest omvälvande filmupplevelser”.
Samtidigt väckte filmen våldsam debatt. Många anklagade den danska auteuren för att vara misogyn, romantisera en reaktionär kvinnoroll och glorifiera religiöst martyrskap. Redan under den svenska biopremiären hade SVT:s Aktuellt skakat fram en kvinnlig präst som pratade om problematiska kvinnoporträtt och patriarkal gudssyn.
Andra såg filmen med feministiska ögon – som skoningslös kritik av patriarkala och religiösa normer, där Bess snarare blev ett offer för omgivningens förväntningar än en symbol för kvinnlig underkastelse.
Att religionens roll i filmen kan tolkas både seriöst och ironiskt bidrog till att ”Breaking the waves” blev en vattendelare. Just denna dubbelhet – att filmen rymmer både kritik och fascination – har gjort den till ett ständigt aktuellt diskussionsämne, även i ljuset av dagens debatter om kön, makt och religion.
Lars von Trier var den första att medge att hans filmer är ”lätta att göra narr av”, men stod fast vid att ”Breaking the waves” inte handlar om patriarkal repression – utan just om godhetens väsen – även om han erkände att filmen var ”en märklig cocktail med lite kitsch, religion, sex, sjuttiotalsmusik och tårdrypande sentimentalitet”.
Kanske det. Hur som helst står sig filmen som ett provocerande mästarprov – en känslomässig tsunami som återupplivade melodramat som seriös konstform, startade en dansk filmvåg och gav ringar på vattnet inom den europeiska konstfilmen.
Filmen också lämnat fysiska spår efter sig på Isle of Skye, som numera marknadsför sig med sloganen ”Skye’s the limit”. Än i dag söker sig filmintresserade till gravplatsen som von Trier lät uppföra vid Neist Point då byborna skulle begrava ”syndaren” Bess i ovigd jord.
Bess lär le i sin himmel.
Fakta.”Breaking the waves”
Danskt drama som producerades av danska Zentropa och hade världspremiär i Cannes den 13 maj 1996. Vann bland annat Juryns stora pris i Cannes och Oscarsnominerades för bästa kvinnliga huvudroll (Emily Watson).
Manus och regi: Lars von Trier.
Producenter: Peter Aalbæk Jensen, Vibeke Windeløv.
I rollerna: Stellan Skarsgård, Emily Watson, Katrin Cartlidge, Jean-Marc Barr, Udo Kier med flera. 2 timmar och 33 minuter lång.
Längd: 2 tim 39 min
Budget: 42 miljoner danska kronor, vilket motsvarade cirka 53 miljoner svenska kronor 1996.
Finns att strömma på sajter som SF Anytime, Apple TV
Stellan Skarsgård – en man med många ansikten
Vackert och explosivt när ”Breaking the waves” blir opera
