Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Likt 1,2 miljoner andra tittar jag på ”Husdrömmar” på måndagar i SVT. Programmet har rullat i en hemsk massa säsonger och som siffran ovan antyder är det enormt populärt. Om en beskrivning alls behövs så handlar det om att människor filmas medan de genomför sina byggprojekt: nyuppföranden eller, oftare, ombyggnad av en gård, villa, lägenhet eller stuga. Där man snart ska bo.
Det är en knapp timmes förströelse. Husdrömmarna i fråga härbärgeras av påfallande gulliga par som kan föra sig framför kamerorna. Och ciceronerna, ständigt jätteglada, kramiga programledaren Anne Lundberg och kindpussande storarkitekten Gert Wingårdh, håller sig smakfullt nog i bakgrunden, någon gång framför de till och med en kritisk tanke: ”Nej! Ni måste göra den nya trappan pampigare, som i ett chateau!”
”Husdrömmar” är snällt, trevligt och produktionen är utmärkt.
Det är något annat, något djupare, som skaver. Så klart, annars skulle väl inte en högfärdig DN-skribent låta höra av sig.
Det vimlar av bilningshammare och tigersågar och geringskapar och fräsar och spikpistoler. Närmaste transformatorstation torde få hicka
Man kan ta fasta just på ordet chateau. Det är själva projektens omfattning och slutmål som blir en spegel av tillståndet i nationen. Allt här, i alla fall så mycket som möjligt, ska rivas, pulvriseras, göras om. Väggar släggas ned, golv bryts upp, kranbilar rekvireras, och grävskopor, all el dras om, vatten och avlopp också, golvsten specialbeställs. Det vimlar av bilningshammare och tigersågar och geringskapar och fräsar och spikpistoler. Närmaste transformatorstation torde få hicka. Allt ska bli nytt, rent, fint, lyxigt, fantastiskt. Eller magiskt, som Wingårdh plägar uttrycka det. Gärna stort också.
”Exakt som vi vill ha det” är något som uttrycks ofta, och detta infinner sig tydligen inte utan en fantasibudget, banklån, arbetstimmar, entreprenad, transporter. Och gigantiska avfallshögar på tomten. Jo, somliga medverkande jobbar halvt ihjäl sig med snickeriarbetena på någon sorts fritid – var nu denna hämtas i den så sönderstressade medelklassen – och en del återbrukar duktigt nog köksskåpstommar eller köper någon återvunnen innerdörr. Men totalt sett är ”Husdrömmar”, liksom en rad andra hemmabaserad feelgood som en våt dröm för en finansminister: Här får hjulen snurra, det är så här vi vänder på Nordens sämsta, mest gistna skuta.
För vem är du om flyttar in någonstans där det förvisso fungerar, men kanske lite fult här och var? Ingen alls
Estetiserandet av vardagen är sannerligen inget nytt. Och hemmet är väl fortfarande det som gnistrar mest på identiteternas marknad, skuggat av arbetet, mat och dryck, semestern och fritidsaktiviteterna. Det vi inser av ett program som ”Husdrömmar” är i alla fall att inget som inte är nytt, omgjort, eller från början designat just för dig, är värt att bevara. För vem är du om du flyttar in någonstans där det förvisso fungerar, men kanske lite fult här och var? Ingen alls. Allt måste saneras och bli exakt som du ville ha det.
Det sorglustiga här är att det är en högst omodern attityd. Debatten kring fungerande men utblåsta kök och badrum är väl uppemot 30 år gammal? Hur som helst har den inte betytt ett dyft, renoveringshysterin rullar bara på, på bästa sändningstid, år ut och år in.
Kvar som motstånd gentemot den löjliga ambitionsyran som förlamat landet är nu bara att välja att bo lite blygsammare. Och se, det går att göra mys-tv av sådant också: titta på brittiska ”Ett enklare liv”.
Läs fler texter av Niklas Wahllöf.
