Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vad får ett kommunalråd att fälla tårar? Natalie Hart, kommunalråd i Ljusnarbergs kommun blir gråtfärdig när hon ser de tomma husen i samhället (DN 9/3). Det är inte så konstigt. Antalet invånare har minskat åtta år i rad, och befolkningsminskning är bland det värsta som kan hända en kommun. Då slår affärerna igen, skolorna får stänga, vårdcentralerna läggas ned. Utbudet av tjänster och varor minimeras. Skattebetalarna som ska dela på kommunens kostnader blir färre, utrymme för investeringar försvinner.
Det blir allt vanligare. 2016 hade 19 av Sveriges 290 kommuner en krympande befolkning, mindre än en tiondel. 2024 var det 169, alltså en majoritet. Orsaken till att landets kommuner avfolkas är den politik som strypt invandringen.
Att invandring var en förutsättning för Sveriges välstånd under efterkrigstiden är ingen hemlighet. Bristen på arbetskraft löstes tack vare de turkar, greker, finnar, italienare och jugoslaver som kom hit och bidrog till att göra Sverige till Europas rikaste land.
Om de stora riksdagspartierna helt enkelt inte känner till detta eller bara inte låtsas om det, är oklart. Men så är det. Och så är det fortfarande, vilket märks när en stram kurs i migrationspolitiken avfolkar kommunerna.
Ett annat sätt att öka befolkningen finns förstås: att sätta barn till världen. Problemet är bara att nativiteten i Sverige är långt ifrån den nivå som krävs för att upprätthålla befolkningen. Det är vi inte ensamma om, så är det i hela Europa. På de flesta håll är nativiteten ännu lägre. I Sverige ligger födelsetalen nu under 1,5 barn per kvinna.
Det kan i och för sig vända snabbt – hur många som föds om tio månader vet ingen. Frågan är vad som krävs för att Sveriges kvinnor skulle vilja sätta fler barn till världen. Ett ljusare världsläge kan förstås hjälpa, men det är inte lätt för oss att påverka. Ett enklare sätt är att skapa ekonomiska incitament. Högre barnbidrag, någon sorts bonus för de som föder fler barn.
Politiker av olika färg betraktar de hyresrätter unga familjer skulle ha råd med som något suspekt, i bästa fall ett nödvändigt ont
Men det finns andra sätt. Demografer tycks vara ense om att trygga jobb och bostäder är viktigt för att öka viljan att föda barn. Osäker arbetsmarknad och andrahandsboende motiverar inte människor att bilda familj.
Man kan tycka att en regering som är motståndare till invandring borde inse det. Men politiker av olika färg betraktar de hyresrätter unga familjer skulle ha råd med som något suspekt, i bästa fall ett nödvändigt ont.
De talar sig i stället varma för småhus. Det är förstås inget fel på småhus. Det är säkert sant att många vill bo så, kanske de flesta. Problemet är bara att de som bor i andra hand, hemma hos sina föräldrar eller har en för liten lägenhet, gör det för att de inte har råd med något annat. För de som har pengar råder ingen brist på hus, och de som inte hittar vad de söker kan bygga egna småhus.
Det mesta tyder alltså på att allt fler kommuner kommer att tappa befolkning, och fortsätter det så här varnar demograferna för att vi i förlängningen kommer att få samma problem som Japan och Sydkorea, nämligen att den totala befolkningen krymper. Med stram migrationspolitik, osäker arbetsmarknad, avsaknad av en seriös bostadspolitik och avskaffade bidrag för de som skaffar fler barn kommer kommunerna att fortsätta krympa och göra Sverige till en ödsligare plats. De gråtande kommunalråden kommer däremot att bli fler.
Läs mer:
Kommunen som riskerar att gå under: ”Ingen bryr sig om oss, vi finns inte”
Tomma lägenheter pressar kommuner: ”Minskat invånarantal slår hårt”
