Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Per Svensson
”När jag dog”
Albert Bonniers förlag, 215 sidor
När beskedet förra året kom att kulturjournalisten Per Svensson gått bort stannade en julidag till. Det var på något sätt helt orimligt att en skribent vars texter alltid och in i det sista vibrerade så starkt av stilistiskt liv plötsligt var död.
Nej, jag kände honom inte närmare, jag brukade ibland dessutom vara mycket kritisk till hans borgerliga liberalism, men jag hade haft med honom att göra av och till när han var kulturchef på Expressen och mött honom i många olika sammanhang. Jag beundrade energin och lättheten som alltid fanns i det han skrev, en spränglärd folkbildare helt utan högstämt förakt för de ytliga trender som omger oss och som också måste förstås. Han var så oerhört nyfiken!
När jag själv för ett antal år sedan drabbades av cancer skickade han ett sms – och nu har jag läst den sista bok han skrev, om den bukspottskörtelcancer som tog hans liv, varvid den vansinniga tanken slog mig att jag borde skicka honom ett sms och tacka för boken han skrivit.
Död och sjukdomar driver fram det irrationella. Dagen innan jag satte mig ner för att skriva det här slog sig en sorgmantel ned på min axel för att sedan virvla bort i sommaren.
Det var hans yngsta dotter som en vinterdag utbrast: Du är ju gul! Svensson låg då till sängs i vad han trodde var stressrelaterad magkatarr, kanske orsakad av alla åtaganden kring hans Augustprisade biografi över Anders Zorn. Men han masade sig i väg till vårdcentralen, så där litet motvilligt som så många andra av oss män i den åldern. Snabbt hamnade han på akuten och det stod snart klart att det förmodligen rörde sig om en tumör. Som satt så illa att den var omöjlig att operera.
”När jag dog” är en allt annat än sentimental berättelse om cancer, trots ett och annat plötsligt gråtanfall. Han får en att skratta till: ”Att ha cancer är som att ha fått Donald Trump som inneboende i kroppen.”
”När jag dog” är ofta mycket konkret, med diarréer och illamående, cytostatika och svårstavade mediciner. Den har dagbokens form men slungar ändå i väg långa essäer. För det är ju typiskt Per Svensson att han tar alla chanser att också lyfta från allt detta konkreta för att i stället analysera själva den genre som böcker av det här slaget utgör: patografier. De har blivit vanligare i takt med att det moderna samhället gjort oss mer och mer till individer – ja, till rena egocentriker konstaterar han – och ibland till offer eller hjältar i våra egna liv.
Dramat mellan cancerceller som löper amok i en kropp och driften att berätta är som klippt och skuret för stark litteratur
Han samanalyserar patografin med den så kallade autofiktionen som han inte har så mycket till övers för. Han skriver att han i sina artiklar mer och mer kämpat för att dra ner på förekomsten av ordet jag. Men just cancer skiljer sig ganska mycket från den roll som andra, epidemiska sjukdomar haft som transformerat hela samhällen: från digerdöd över spanska sjukan till covid. De har långt starkare kollektiva förtecken och kan komma som lieslag över hela samhällen.
Cancern drabbar enskilt på ett helt annat sätt, trots att så många dör i den eller drabbas av den. Dramat mellan cancerceller som löper amok i en kropp och driften att berätta är som klippt och skuret för stark litteratur.
Jag minns från min egen sjukdomstid den underligaste av kollisioner: Min enskilda cancer och den covidpandemi som samtidigt grasserade och gjorde att man sällan ens såg ansiktena på vårdpersonalen på grund av ansiktsskydden och ännu mindre några medpatienter på canceravdelningen.
Per Svensson misstänker emellertid att cancern i framtiden kanske förlorar sin solitära status när den ökade kunskapen om olika livsstilsfaktorer förvandlar detta ödesmättade till något som skötsamma medborgare borde undvika. Min känsla är rentav att fruktan för demens redan är på väg att överskugga det senaste århundradets skräck för cancer, eller kräfta som det fasansfulla ordet en gång löd.
Per Svensson går på gatorna i Malmö och minns sitt yrkesliv, lägenheter och hus han bott i. Det som förvånar mig är att så litet, nästan ingenting, av hans barndom skildras; svåra sjukdomar brukar ofta leda till att barndomsminnen väcks till liv eller börja spöka. Han växte ju upp i en arbetarfamilj, men klassbytet verkar ha skapat ett hålrum i hans politiska liberalism.
”Jag dör som en lycklig man” – så lyder berättelsens sista mening efter en sexton månader lång färd mot evig natt
”Jag dör som en lycklig man” – så lyder berättelsens sista mening efter en sexton månader lång färd mot evig natt. Han har sin älskade hustru och sina barn och ett barnbarn omkring sig. Denna sista mening ser jag som en upprorisk deklaration: Det går att försona sig med döden, det går att stå på livets sida in i det sista. ”Jag dör som en lycklig man”: Pronomenet ”jag” smyger sig alltså ändå in i denna bok som är så kritisk mot den allt snävare egocentrism som grasserar i det moderna samhället.
Per Svensson har skrivit en mycket läsvärd runa över sitt liv. Jag tror att han dog inte bara lycklig, utan också nyfiken.
Per Svensson var medarbetare i DN. Hans bok recenseras därför av Göran Greider, författare och chefredaktör på Dala-Demokraten.
