Livet kan förändras så snabbt. För Petra Mede hände det när hon var 20. Det var inte så här det skulle bli.
Hon tänker ofta på det, de parallella liven – det levda och det olevda.
– Men jag börjar lära mig att det inte lönar sig att älta.
När vi träffas i Stockholm är det ett tajt schema. Hon kommer färdigsminkad inför fotograferingen; en svart och en vit kostym i klädpåsar. Några dagar senare ska hon resa till Malmö för att börja repetitionerna inför Eurovision song contest, ett av världens största tv-program som hon ska leda för tredje gången. Det är en lycka att det ens går – hon hade lika gärna kunnat bli tvungen att tacka nej. Det senaste året har varit en berg-och-dalbana.
Petra Mede växte upp i Partille med sin mamma, pappa och syster. Hon var ett ambitiöst barn, duktig i skolan. Föräldrarna var, på klassiskt sjuttiotalsmaner, mot betyg och betygshets, men det hjälpte inte. Petra Mede fick bra betyg ändå.
Har du alltid varit rolig?
– Ja.
Svaret kommer omedelbart, torrt och självklart och naturligtvis fruktansvärt roligt.
I skolan var hennes klass med i en tävling flera år i rad där de uppträdde på Liseberg i Göteborg. Petra Mede gjorde roller som inte nödvändigtvis skulle vara roliga.
– Men människor skrattade nästan bara de såg mig. Där och då blev jag medveten om att jag åtminstone såg rolig ut.
Det låter svårtolkat. Var det enbart en positiv upplevelse?
– Ja, jo, jag har också i vuxen ålder fått höra ”jag skrattar bara jag ser dig”, det är kanske lite dubbelt. Men jag tyckte aldrig att det var en börda. Min bästa kompis var sötast i klassen, och jag har aldrig kunnat tävla på det området. Då tog jag humorn i stället. Som barn använder man det man har!
Det attraherade mig, att man som en elitidrottare måste hänge sig och nästan inte kunde tänka på något annat
Den söta kompisen hette Lotta. Hon dansade balett. Petra Mede ville vara som hon. Dansen blev snabbt helt uppslukande.
– Jag hade varit på Stora teatern och sett ”Coppélia”. Jag satt så långt fram att jag såg tåspetsskorna, hörde hur hartsen gned mot golvet när dansaren gjorde piruett. Jag tänkte att jag också ville ha den där välvda vristen, silhuetten när hon sträckte sig upp. Det var den ultimata skönheten för mig.
Tåspetsskor och gnissel, det var också den hårda sidan av balett du såg.
– Absolut! Den tilltalade mig också. Jag hade ju sett på Lotta att dans inte var något man kunde göra halvdant. Det attraherade mig, att man som en elitidrottare måste hänge sig och nästan inte kunde tänka på något annat. Det fanns också en väldig befrielse i det.
På vilket sätt?
– Det tar bort mycket oro och osäkerhet ur livet. Det är psykiskt lugnande att ha ett tydligt mål.
Behöver du det?
– Ja. Det har jag nog alltid behövt. Jag kan fortfarande vara lättdistraherad och ha svårt att fokusera. Det är jobbigt att vara en sådan person. Jag märkte att jag mådde väldigt bra av det fokus dansen krävde.
Så Petra Mede dansade. Det var hela hennes tonår. Hon såg framför sig att hon skulle bli fantastisk, en Maja Plisetskaja, en Anneli Alhanko. New York City Ballet. Parisoperan.
Jag skulle inte säga att jag var anorektisk, men det var väldigt viktigt för mig att kroppen skulle vara utan överskottsfett
En dag när hon var i femtonårsåldern kunde se ut så här: Gå upp, skippa frukost, cykla från Partille till Samskolan i Göteborg, knäckebröd till lunch, cykla till Balettakademin och träna tre timmar och cykla hem till Partille.
– Under några år var mina dagar ganska extrema med ganska lite intag av föda. Jag skulle inte säga att jag var anorektisk, men det var väldigt viktigt för mig att kroppen skulle vara formbar och utan överskottsfett. Jag hade en väldigt kontrollerad syn på kroppen.
En skolsköterska uttryckte oro vid ett tillfälle. Sade att hon måste äta.
– Och jag bara föraktade henne!
I Petra Medes självbiografiska bok ”Svindlande stunder i Blackeberg” skriver hon i en passage, apropå sin vackra väninna som kunde använda sin charm som språk: ”Själv har jag aldrig kunnat kommunicera på andra sätt än genom min humor och intelligens. Det fanns inte en tillstymmelse till kvinnlighet i mig.”
Petra Mede bestämde sig, relativt medvetet, för att inte försöka.
– Det är en tävling man inser att man inte kan vara med i. Jag sminkade mig aldrig, klädde mig ungefär som nu – ofta könsneutralt, ofta i polotröjor.
Dansen var allt. Efter skolan flyttade hon hemifrån, fortsatte dansa, utbildade sig, sökte roller.
Ögonblicket då allt tog slut var inte dramatiskt, det var inte en hemsk olycka, det var inte ett fall från hög höjd eller ett våghalsigt språng. Det bara hände, på en vanlig dansträning där hon repeterade solot i ”Giselle”. Någonting i ryggen gick sönder.
Petra Mede var 20 år gammal och från den dagen skulle hon leva sitt liv med svåra smärtor, men det förstod hon inte med en gång. Under den första tiden – röntgen, undersökningar – var hon övertygad om att det skulle bli bra igen.
– Det var kanske bra att jag inte förstod. Hade jag förstått hade jag fallit ännu djupare.
Hur mådde du de där åren efteråt?
Petra Mede är tyst en stund, det kommer en tår. Hon skrattar till.
– Jag blir faktiskt mer rörd av att tänka på det nu än jag blivit tidigare. Det är nog för att jag har fått barn. Jag kan tycka väldigt synd om den Petra, som ju var så liten då. Med allt som händer i världen är ju ens eget lilla liv så futtigt – men det var som att livet tog slut. Jag tycker fortfarande att det är jättesorgligt.
Jag kommer ihåg att pappa en gång sade att han så gärna hade velat ta min smärta, att han hellre ville att den skulle vara i hans kropp
Det tog ett år innan hon fullt ut insåg att hon aldrig mer skulle kunna dansa. Precis i början av vuxenlivet fick hon flytta hem till mamma och pappa igen.
– Det blev en väldigt snabb regression. Jag blev ett barn igen. Jag har faktiskt förträngt mycket av den tiden, hur det var. Mamma och pappa var så ledsna. Allt var så ledsamt.
Man får akta sig som förälder, för att bli alltför ledsen å sina barns vägnar. Då måste barnen bära ens egen sorg ovanpå sin egen.
– Ja, men samtidigt är det ett bevis på kärlek. Jag kommer ihåg att pappa en gång sade att han så gärna hade velat ta min smärta, att han hellre ville att den skulle vara i hans kropp. Det minns jag så starkt.
Petra Mede famlade, försökte hitta en väg framåt där det inte fanns någon. Hon var sjukskriven. Efter något år bestämde hon sig för att åtminstone försöka läsa in gymnasiet –hon hade hoppat av för att gå Balettakademien. Två kvällar i veckan tog hon sin lilla Saab Turbo till komvux på Ekerö. Hon kunde inte sitta på stolarna eftersom inget fick trycka mot ryggen så hon hade med sig en egen pall och en kudde.
– Att vara sjukskriven är livsfarligt, man tappar fäste i tillvaron. Man vet inte ens hur en dag ska se ut. Det finns inget som säger att man måste gå upp ur sängen just nu. Och jag hade haft ett ganska stort förakt för människor som inte var duktiga på något, som inte presterade, inte visste vad de ville. Nu var jag själv där.
Hon mötte många läkare. Vissa var fantastiska. Andra hemska.
– Jag var kronisk smärtpatient, den mest impopulära patient man kan tänka sig. Jag blev aldrig bra. I vården kände jag att jag var i vägen.
Jag minns att jag tänkte: Det här är inte värdigt. Så reste jag mig och gick
Hon haltade lite. En läkare hon träffade sade: ”Blir det bättre om du haltar?” Nej, svarade Petra Mede, det blir det väl inte. ”Jamen sluta med det då!” sade läkaren.
– Han satt mitt emot mig. Jag minns att jag tänkte: Det här är inte värdigt. Så reste jag mig och gick.
Det hade varit lätt att utveckla ett självförakt, säger hon, men det gjorde hon inte.
– Jag tackar verkligen mina föräldrar och min syster för det. Det var en familj som alltid visste att värdera sina barn. Jag har en kärna inuti mig som alltid vet att jag är värdefull. Alltid, alltid.
Tio år gick. Man hade talat om att steloperera hennes rygg, men den blev långsamt lite bättre, stelnade av sig själv. Och en dag kunde Petra Mede börja jobba igen, 25 procent. Hon utbildade sig till Stockholmsguide.
– Jag var väldigt stolt över mig själv för det. Men jag trodde aldrig att jag skulle hitta något som var som dansen. Det var slumpen som gjorde att jag och en kompis gick till en standuptävling trots att jag inte visste vad standup var. Och så vann jag den.
Ja, så var det. Petra Mede vann en tävling för amatörer, trots att hon inte hade förberett sig och bara hade några enstaka skämt med sig (”som min dåvarande kille hade skrivit”, tillägger hon).
Det var 2005. Efter det gick allt i en rasande fart. 2007 utsågs hon till årets bästa nykomling på Svenska stand-up-galan. Två år senare till bästa kvinnliga komiker. ”Morgonsoffan”, ”Parlamentet”, programledare för ”QX Gaygalan” – och för Melodifestivalen 2009.
Det var verkligen i grevens tid, att jag fått två barn kan jag bara tacka … hade jag varit religiös hade jag tackat gud
Ska man hårdra det: på ett par år gick hon från att vara sjukskriven och deppig till att bli en i allra högsta grad offentlig person.
Hur var den övergången för dig?
– Förvånansvärt enkel. Jag hade så mycket uppdämd energi!
Hon berättar att hon en gång såg en pojke på dotterns förskola komma inrusande och skrika: ”JAG ÄR TILLBAKA FRÅN KANARIEÖARNA!” Alla fortsatte bara leka, ingen hade ens märkt att han varit borta en vecka.
– Så kände jag mig: Jag är tillbaka från Kanarieöarna! Det var så oväntat och därför så otroligt glädjefyllt.
Men det hade varit ett decennium på paus, tio förlorade år i yrkeslivet. Privatlivet också.
– Allt försköts. Jag fick första barnet när jag var 43. Det är sent! Det var verkligen i grevens tid, att jag fått två barn kan jag bara tacka … hade jag varit religiös hade jag tackat Gud.
– Jag tänkte inte alls på att tiden gick. När jag fann det här livet med tv och humor var den första jag träffade Andreas Lundstedt. Och allt jag borde ha gjort mellan 20 och 30 levde jag ut tillsammans med Andreas. Jag har aldrig haft så roligt med någon som med honom. Vi festade och festade, och festade och festade. Jag hade inte en tanke på familjeliv och barn.
När sista avsnittet av tv-serien ”Petra Mede show” var klart 2010 så dygnade de, firade hela natten. Klockan nio på morgonen klev de in på Thelins konditori och åt frukost bland folk som just vaknat.
– Jag minns hur jag tänkte: Nu, nu har jag kul!
Att jag inte var kvinnlig under mina första 40 år är rätt befriande
Hon, flickan med polotröjor utan smink, hamnade i de mest glamorösa av sammanhang. Plötsligt fann hon sig stående i designer Lars Wallins ateljé, där var guldspeglar från golv till tak, överallt hängde klänningar och han skulle klä henne inför Melodifestivalen.
– Jag minns att jag bestämde att jag får ta det här som en lek. Jag kan inte stå där framför Lars Wallin och be om ursäkt, ”det här kan jag inte ha på mig, jag är så okvinnlig”! Så jag svängde omkring och lekte att jag var jättefin. Och det var jag. Efter det har jag faktiskt tyckt att jag har varit vacker i de här klänningarna.
Som programledare har hon gått in i rollen som divan, en ikonisk fantasibild av en kvinna.
– Det kom sent i livet. Nu tycker jag att jag är kvinnlig. Men att jag inte var det under mina första 40 år är rätt befriande. Jag uppfattar mig inte som särskilt utseendefixerad. Det tror jag beror på att jag under en stor del av livet inte tänkt på mig själv som någon vidare skönhet.
Petra Mede och barnen bor i Bromma. Äldsta dottern fick hon tillsammans med sin dåvarande kille. Lillasyster fick hon på egen hand, hon är ett och ett halvt.
Fakta.Petra Mede
Född: 1970 i Stockholm. Växte upp i Partille utanför Göteborg med mamma, pappa och en syster.
Familj: Döttrarna Adeline (född 2012) och Paula (född 2022).
Bakgrund: Satsade som ung på en karriär som dansare. Var sjukskriven i ett decennium efter en ryggskada och studerade bland annat franska. Fick sitt genombrott som komiker efter att ha vunnit en tävling för amatörer 2005. Utsågs till Bästa nykomling på Svenska stand-up-galan 2007 och bästa kvinnliga komiker 2009. Har varit med i bland annat ”Parlamentet”, ”Morgonsoffan”, ”Hjälp!” och gjort det egna programmet ”Petra Mede show”. Har varit Sommarpratare, Vinterpratare och julvärd i SVT.
Böcker: Har skrivit ”Mer självkänsla än du kan hantera” tillsammans med Anna Granath 2008. 2020 kom den självbiografiska ”Skam och högmod i Sävedalen” och 2022 uppföljaren ”Svindlande stunder i Blackeberg”.
Programledare: 2009 ledde hon QX Gaygalan och Melodifestivalen. Har gjort en rad Guldbaggegalor. 2013 var hon programledare för Eurovision song contest för första gången. 2016 ledde hon den igen tillsammans med Måns Zelmerlöw.
Aktuell: Med sitt tredje Eurovision song contest – denna gång tillsammans med skådespelaren Malin Åkerman. Semifinalerna sänds den 7 och 9 maj och finalen den 11 maj från Malmö.
Hur vågade du skaffa barn ensam efter 50?
– Jag har väldigt lite konsekvenstänk, haha! Men jag har också en förtröstan att saker och ting ska ordna sig. Jag har alltid fallit mjukt. Jag har nog tänkt: Ordnar det sig inte så får väl människor hjälpa mig! Ofta tycker man ju att det är ganska kul att hjälpa också. Det är till och med en psykologisk metod när människor mår dåligt, att fråga: ”Finns det något du kan göra för någon annan just nu?”
Det är egentligen du som gör hjälparna en tjänst!
– Haha, ja precis!
Människor låter inte andra människor falla igenom – det har inte varit en dag när det inte har varit en kompis hemma hos mig
Ett tonskifte, ett stråk av allvar i rösten. Hon säger att det där med att hon ”vågar”, det kanske verkar så utåt.
– Men spillrorna får min familj plocka upp. Så är det ju. Jag klarar väldigt sällan saker själv. Det är klart att jag inte kan ta hand om ett barn ensam när jag är 53, när jag inte kan lyfta och bära. Det är en omöjlighet. Men dels har jag råd att ha en nanny, dels …
Det är andra gången under intervjun som Petra Mede tystnar en kort stund.
– Det värsta som kunde hända hände, igen. Att det sket sig. Olyckligtvis blev min rygg väldigt, väldigt dålig när mitt andra barn var väldigt litet. Jag tänkte att, det här går inte. Vad har jag gjort, jag klarar inte det här!
– Men människor låter inte andra människor falla igenom. Jag skulle inte låta min närmsta vän falla igenom, jag skulle flytta hem till henne om det behövdes, så klart. Så gör vi människor för varandra. Det har inte varit en dag när det inte har varit en kompis hemma hos mig.
Alla säger det: ”Det krävs en by för att uppfostra ett barn.” Men att verkligen fullt ut lita på det, och märka att det fungerar, det är ju fantastiskt.
– Det är helt fantastiskt. Mina döttrar har många föräldrar. Usch, jag blir så gråtig hela tiden. Men det har varit ganska dramatiskt, det här året.
Petra Medes andra dotter föddes sommaren 2022. Den hösten, och under året efter, skulle Petra Mede spela soloföreställningen ”50/50” på Scalateatern i Stockholm. Och så skulle hon vara programledare för ”Let’s dance”. Men hon fick ställa in ett antal föreställningar, och hoppa av tv-jobbet när hon blev sämre.
När jag har lett Eurovision för tredje gången, då kan jag inte begära mer
Till slut gjorde hon en steloperation av ryggen förra året. Och det som hade varit omöjligt blev plötsligt möjligt – det blir inga stora dansnummer, men nu mår hon tillräckligt bra för att kunna programleda Eurovision song contest. Igen.
– När jag har lett Eurovision för tredje gången, då kan jag inte begära mer. Då har jag tre gånger fått göra det roligaste jag någonsin kan tänka mig yrkesmässigt.
Eurovision i år är väldigt påverkat av kriget i Gaza och det faktum att Israel är med och tävlar. Artister har hoppat av kringarrangemangen, det finns krav på bojkott. Hur förhåller du dig till det?
– Det går inte att ta in det lidande som pågår på många ställen på vårt jordklot. Det är så oöverskådligt. Det är fasansfullt, det är det enda jag har att säga om tillståndet i framför allt den regionen. Det kommer att kännas av i Malmö, man är dum och naiv om man inte förstår det.
– Besluten som rör det här tas över mitt huvud, från EBU och SVT, och jag får bara lita på att det är kloka beslut. Jag hoppas att Eurovisionveckan ska kunna vara mer glädjefylld än sorgfylld, och att den kan vara lite grand en respit från verkligheten.
Min humor bygger på storhetsvansinne – den sortens humor kommer till sin rätt i ett väldigt stort sammanhang
– Som programledare pratar jag inte om vad jag tycker privat om vissa saker. Jag följer de regler som jag har att följa, bland annat att inte lägga mig i debatten om konflikten. Det är inte min uppgift nu. Men däremot har jag tagit beslutet att programleda Eurovision, vetandes att Israel är med i tävlingen.
Varför är du så bra på att leda Eurovision?
– Min humor bygger på storhetsvansinne, på att jag är en overdog. Den sortens humor kommer till sin rätt i ett väldigt stort sammanhang. Det är svårt att be om ursäkt för sig själv eller verka drullig i Eurovision, det är inte det den tävlingen behöver. Sedan är jag hyfsad på språk. Och det tredje tror jag är att jag pallar en stor scen. Jag får inte panik, är inte nervös.
Hur mycket av ditt storhetsvansinne är på riktigt?
– En del, absolut. Det är en del av mig.
Vi pratade om din relation till kroppen som ung. Hur är den relationen nu?
– Jag har kommit till den åldern då mina kompisar börjar få krämpor, och jag bara tänker … välkommen till min värld. Det är psykiskt påfrestande att ha ont. Man måste lära sig att hålla tillbaka, man kan få väldigt dåligt humör och får inte låta det gå ut över andra människor. Folk kan hjälpa dig, men du måste bära din smärta själv, det är villkoret.
Jag tror väl egentligen inte på att man ”lär sig” saker av sjukdom, men … har smärtan gjort dig till en snällare, eller mindre snäll, person?
– Mycket, mycket snällare. Jag har blivit mer sympatisk. Jag känner en stark solidaritet med långtidssjukskrivna människor, med människor vars kroppar inte lyder dem.
– Och jo, jag har lärt mig en grej faktiskt. Och det är att vi måste komma samman. Jag har varit väldigt individualistisk, men lösningen är ändå alltid gemenskapen.
4 röster om Petra Mede
Andreas Lundstedt, artist
”Petra är en av mina bästa vänner och jag fullkomligt älskar henne. Vi träffades för första gången på en tv-inspelning 2006 när Petra var relativt okänd. Jag tror att det var kärlek vid första ögonkastet från bådas håll. Vi bytte telefonnummer och jag sade att jag skulle höra av mig. Det gjorde jag. Några timmar senare samma dag. Petra är den finaste vännen, så omtänksam och generös och extremt rolig även privat.”
Anna Granath, komiker och skådespelare
”Jag har känt Petra i 18 år nu och det är fortfarande lika kul! Att vara vän med Petra är som att vara på Gröna Lund, hisnande stunder av euforiska asgarv blandat med skräckblandad förtjusning över vad som ska komma ut ur hennes mun, på möten är hon en loose cannon alltså! Jag älskar att vara med henne!”
Hanna Hellquist, skribent och programledare
”Jag har intervjuat Petra massa gånger och lärt mig att man aldrig kan förbereda sig på hennes yrande energi. Hon är något så ovanligt som en svensk superdiva som aldrig ber om ursäkt för sin existens men samtidigt kan be om hjälp när hon behöver och svara ärligt på frågan hur det egentligen står till. Blandningen av hennes kaxighet och hudlöshet gör mig pirrig. Älskar henne.”
Edward af Sillén, regissör och manusförfattare
”Petra och jag träffades i köket hemma hos Andreas Lundstedt, som man gör. Det var humorkärlek vid första ögonkastet. Från hennes sida verkar det i backspegeln ha funnits en missförstådd köttslig lust av annat slag, men från mitt håll fanns bara den allra starkaste lust jag kan känna – lusten att få henne att skratta. Det är då jag vet att jag älskar någon; när jag bara måste försöka få personen att skratta. Det har varit drömlikt att försöka få henne att skratta i 16 år nu. Behöver jag tillägga att hon är en dröm att arbeta med? Jag gör det för säkerhets skull, utifall att hon läser detta.”
Läs fler av DN Kulturs helgintervjuer:
Salman Rushdie: ”Gärningsmannen gjorde min röst starkare – det känns som en bra hämnd”
Little Jinder ”Jag har testat att vara kändis med det fick mig att må skit”
Peter Jöback: ”Jag är skitförbannad på hur medierna behandlade mig”