Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det var 2002. Socialdemokraterna hade vunnit valet, och imamen i Stockholms moské gratulerade Göran Persson till valsegern å Sveriges muslimers vägnar. Jag läste nyheten och fastnade på ett ord. Vägnar. Jag hade varken gett honom mandat att företräda mig eller att uttala sig å mina vägnar. Det hade inte heller de tusentals muslimer i Sverige som aldrig varit medlemmar i hans församling.
Man kan bli räknad utan att bli tillfrågad. Den insikten har följt mig sedan dess.
Tjugofyra år senare läser jag om valkaoset i Borlänge. En kandidat har kryssats in i riksdagen från nionde plats, med 648 personröster och ett års medlemskap i partiet. Ledarsidorna skriver om klanröstning. Etnicitet slår ideologi, konstaterar GP (22/9).
Kryssen i Borlänge utreds nu som möjligt valfusk. Men indignationen hos politiker och ledarskribenter gäller något större än några hundra kryss. Den gäller att väljare med utländsk bakgrund har samlat sina kryss kring någon med samma ursprung, och lyckats.
När väljarna i Rättvik kryssar någon från bygden kallas det förankring. Ingen ledarsida skriver om klanröstning i Jämtland
Det som nu beskrivs som något nytt har pågått i snart femtio år. År 1975 antog riksdagen en invandrarpolitik med tre mål: jämlikhet, valfrihet och samverkan. Valfriheten gällde rätten att behålla sin kulturella identitet, och staten gav den en form. Bidragen gick till riksförbund ordnade efter ursprungsland. Den som ville bli hörd förstod snart att det inte räckte att vara medborgare. Man behövde en förening, en ordförande och en folkgrupp att tala för.
Partierna läste av samma karta. I decennier har de satt upp kandidater för att ”nå ut”: en kurd i valstugan i Husby, en syrian på listan i Södertälje, en somalier på affischen i Botkyrka. Ingen sa det rakt ut. Det behövdes inte. Den här personen har din hudfärg, ditt efternamn och ditt ursprung. Alltså företräder hon dig.
När partierna gjorde det kallades det inkludering, representation och spegling. När väljarna gör det kallas det klan.
Statsvetaren Benedict Anderson beskrev i boken ”Den föreställda gemenskapen” (1983) nationen som en gemenskap av människor som aldrig kommer att mötas men ändå känner sig bundna till varandra. Sedan 1970-talet har det svenska systemet hjälpt till att föreställa fram mindre gemenskaper inom den stora. Folkgrupp. Etnicitet. Ursprungsland. Nu använder väljarna personkrysset precis som det var tänkt.
Och vi är förvånade.
Här brukar någon invända att svenskfödda röstar på idéer och invandrade på släkten. Men när väljarna i Rättvik kryssar någon från bygden kallas det förankring. Ingen ledarsida skriver om klanröstning i Jämtland. Det är samma beteende. Skillnaden är vem som räknas till vi och vem som räknas till ”de andra”.
Det betyder inte att jag tycker om etnifiering av val till demokratiska församlingar. En röst ska vara en åsikt, inte ett arv. Men det kravet kan inte ställas på väljarna så länge partierna själva sorterar dem efter härkomst.
Imamen som gratulerade Persson hade inte fått sitt mandat av mig. Han hade fått det av ett samhälle som i decennier gjort imamer och förbundsordförande till språkrör för en diffus massa av ”de andra”, och av politiker som hellre talade med dem än med väljarna.
Partierna ritade spelplanen. De sorterade väljarna i Rosengård, Rinkeby och Jakobsgårdarna efter ras, hudfärg och ursprung och visade att det faktiskt gav utdelning. Nu spelar väljarna själva. De samlar sina kryss, räknar på spärrarna och lägger rösten där den väger tyngst. Det är inget annat än ren och skär taktik, precis som partierna själva har bedrivit politik i årtionden. Vad är det då som upprör? Att väljarna med utländsk bakgrund spelar spelet bättre än de som skapade det?
Läs fler texter om riksdagsvalet 2026