Till sist blev plånboken för tunn, tidningarna oläsliga, lögnerna för förödmjukande och privata djurparker med zebror alltför korrupt medan knäfallet inför Ryssland historiskt aldrig varit populärt.
Då, den 16 juni 1989, visste Viktor Orbán allt detta. Första gången jag såg honom var då han på Hjältarnas torg i Budapest talade till kanske en kvarts miljon av oss och krävde vad som ingen förut vågat säga öppet: ut med de sovjetiska trupperna ur Ungern, fria val!
Orbán, en då 26-årig okänd studentledare, hade från ingenstans valt att spela rollen av det lilla barnet i H C Andersens saga. Därefter blev ingenting mer sig likt och snart skulle Orbán efter János Kádár bli landets viktigaste ledare under efterkrigstiden. Vi korrespondenter charmades omedelbart av det politiska underbarnet. Ung och stilig (ännu inte smällfet), slagfärdig, humoristisk och som vi alla trodde – demokratisk.
Talet på Hjältarnas torg var förspel till återbegravningen av Imre Nagy, i spetsen för revolutionen mot ryssarna 1956 tills han den gången gick ännu längre än Orbán och tog Ungern ut ur Warszawapakten. För ryssarna en illröd linje.
Snabbt krossades ”upproret”, Nagy avrättades och hans medarbetare Kádár installerades som quisling. I outtalat samförstånd rörde amerikanerna inte ett finger när ryssarna slog vakt om ”sin” del av Centraleuropa.
Centraleuropa – främst gamla habsburgska Österrike och Ungern – var i fast rysk och amerikansk hand efter att Hitler besegrats, Österrike gemensamt ockuperat fram till 1955 då landet under beteckningen ”neutralt” kunde smussla undan sitt fortsatta beroende. Europa? 1956 hukades i öst medan väst höll vackra tal och samlade in slantar i plomberade metallbössor. Som liten grabb vallades jag till Ostermans marmorhallar där levande ljus brann för Ungern och landets nationalsång utan avbrott maldes runt i raspiga högtalare.
Sedan gick vi hem.
Kádár, född under kejsar Franz Josef, var aldrig stalinist, av ryssarna tvingad till att genom några år av terror utplåna resterna av vad som mer än annat var en nationell resning som kan ha övertygat ryssarna om gränserna för deras makt. Kádár skulle snart inse att ingen i längden kan regera sittande på bajonetter och ganska snart börjat orientera sig efter en mer centraleuropeisk tradition än kalla krigets, försiktigt börjat luckra upp diktaturen under den vackra formeln ”de som inte är emot oss är för oss”.
Furst Metternich hade nickat gillande.
Nagys återbegravning i strålande sommarväder 1989 minns jag som en symbolisk återuppståndelse, som postum revision och slutgiltig seger för den ungerska nationen.
Från Kádárs Ungern rapporterade jag i decennier – förnöjsamt och deprimerat opolitiskt, med små främst materiella friheter med bevarad diktatur, ett allt småborgerligare Biedermeier med kedjerökande, överviktiga och resignerande apparatjiki som försökte administrera ett alltmer murket samhällsbygge. Misstrogna ryssar lät det ske och amerikanerna – kanske av dåligt samvete – kände stilla sympati.
Nagys återbegravning i strålande sommarväder 1989 minns jag som en symbolisk återuppståndelse, som posthum revision och slutgiltig seger för den ungerska nationen.
Den 6 januari 1978 kunde jag i Budapests parlament beundra den ”heliga” Stefanskronan med sitt sneda kors, den dagen återlämnad efter att i världskriget hamnat i amerikanskt förvar. En värdig, civil och mycket diskret akt. Och en nationell, oändligt viktig för Ungerns befolkning: amerikanskt villkor var att kommunisten Kádár inte fick vara där och ta åt sig av äran.
Då underskattade jag den nationella betydelsen. Kungakronan band som symbol samman alla ungrare, också de i Rumänien, Slovakien, Serbien eller Ukraina, Europas största nationella minoritet utanför moderlandets torso, en stympad rest kvar efter den förödande freden i Trianon 1920. ”Nej, nej, aldrig!” var mellankrigstidens slagord och Orbán skulle i arbetsrummet ha en stor jordglob med Storungerns förlorade gränser. Ingen tillfällighet: sina nationalistiska – ”illiberala” – programtal höll han hos den ungerska minoriteten i Rumänien, en gång på Storungerns transsylvanska mark. Ungrarna i förskingringen har pass, kan delta i val, understöds kulturellt med stora summor, oftast till grannländernas etniska förargelse, egentligen fruktan.
I 16 år var Orbán vid makten, Kádár precis dubbelt (!) så länge, var och en med just den nationella suveräniteten som politisk ledfyr. Mycket kunde Kádár inte göra öppet för den mer än att se bort när han nästan ängsligt försökte snöra upp ryssarnas korsett som hotade att kväva den.
Orbáns förutsättningar var långt gynnsammare, men fördärvades när han åter blev avhängig två stormakter utan större intresse för någon ungersk nation samtidigt som han monterade ner demokratin och skamlöst berikade sig själv och de sina i skydd av fosterlandskärlek.
Ännu en illröd linje.
Denna gång för ungrarna.
Mot förmodan erkände sig Orbán besegrad i söndags. En gammaldags hövlighet, överraskande för många.
Europa hade blivit till fiende trots att EU kan likna kejsarens och dubbelmonarkins mångnationalism, då med gott utrymme åt den ungerska. Kort innan Kádár dog 1989 mötte jag honom på civil promenad i Budapests centrum med sin fru, längtansfullt-landsfaderligt lyfte han på hatten och hälsade sina undersåtar. Ingen diktator minsann! Undersåtarna? En viss respekt, dock ingen som helst entusiasm.
Mot förmodan erkände sig Orbán besegrad i söndags. En gammaldags hövlighet, överraskande för många.
Spelad? I alla fall var han Europas siste politiker som på wienskt manér kysser damer på hand.
Läs mer:
Richard Swartz: Ingen kan dö och återvända – inte ens Goethe
Isobel Hadley-Kamptz: Patriarkatets urgamla regel har gått sönder – män behandlar ”sina” madonnor som horor
