Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Håller litteraturen på att bli som bandy?
Victor Malm är rädd för det.
I en serie om tre artiklar i Expressen har kulturchefen undersökt vår allt mer subkulturella älsklingskonstforms plats i offentligheten och kommit fram till att patientens tillstånd inte är stabilt.
Enligt honom, och litteraturvetaren William Marx, är det stora problemet inte hatet mot litteraturen, utan någonting betydligt värre: en förhärskande likgiltighet.
Malm menar att institutionerna – i första hand SR och SVT – inte fullgör sin uppgift, som vore att stå upp mot denna likgiltighet, utan tvärtom springer efter publiken ”som kärlekstörstiga tonåringar”.
I romanen ”Bandy Futura” beskriver Nils Håkanson hur en sådan självuppfyllande medielogik långsamt kväver hans favoritsport:
Det rapporteras inte om bandyn eftersom den inte hör till de populäraste idrottsformerna, och eftersom det inte rapporteras om bandyn sjunker den allt mer undan i medieskugga, vilket med tiden tycks bekräfta att det var rätt att sluta rapportera om den. På så vis stärker medierna – även public service – de idrottsformer som redan hålls under armarna av marknaden medan de underlåter att upplysa om sådant som mediekonsumenterna inte redan känner till. Medierna beter sig i detta som en nidbild av en artificiell intelligens: de förstärker de tydligaste mönstren tills slutligen bara dessa finns kvar.
Nu är litteraturen – än så länge – inte bandy. Den har fortfarande nog med prestige för att simma mot strömmen ett tag. Men den är knappast ett av de ”tydligaste mönstren” i offentligheten längre – och public service verkar enligt Malms analys mer och mer gå mot att behandla litteraturkritik lika styvmoderligt som ligamatcherna mellan Edsbyn och Villa Lidköping.
Alltså är det värt att påminna om det självklara: intresset finns!
Det är till och med stort. Ren klicklogik ger en fullkomligt förvrängd bild av verkligheten. Även om en analys av senaste ”Love is blind”-avsnittet får fler läsningar än en Ann Jäderlund-recension, betyder inte det att de som läser kulturjournalistik faktiskt vill att det ska vara mindre litteraturbevakning och mer reality.
Själva grunden till kultursidornas existens är ju att de diskuterar saker som sällan eller aldrig diskuteras någon annanstans. De som läser gör det för att de vill lära sig – och lära känna – nya saker.
Ett sällsynt fönster mot litteraturen står på glänt. Det är mycket få som vill att det ska förvandlas till en spegel av vad som för tillfället råkar vara klickvänligt på sociala medier. Det får man nog av ändå.
Så public service ska alltså ägna sig åt folkuppfostran? invänder skeptikern.
Ja!
Folket vill uppfostras. Lär mig saker – snälla ni.
Läs fler texter av Samuel Levander.
