Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Vi bor vid ett stråk som verkar vara favoritstråk för studentflak. Här sammanstrålar flak från olika håll.
Det börjar med svagt växande basgångar långt borta mellan husen, sedan kommer spridda rop, och så tutandet när bil efter bil visar sig med flaket fullt av tunnklädda studenter i pastellfärger.
Då övergår det entoniga, enerverande tutandet från en ensam studentbil till att bli en mångtonig konsert från flera signalhorn, och då uppstår en konsert förvillande lik modernistiska experimentkompositioner för bilhorn från 1960-talet, lätt kryddade med förtjusta skrik från flakens upprymda, beskänkta studenter.
På den tiden kunde studenten – studentskan fanns knappt ännu – se fram mot rätt få men trygga anställningar.
För en gångs skull hörs flickornas röster mest. De är bäst på att jubla över friheten medan pojkarna brölar i ett tonläge som inte alls går fram.
– Sjung om studentens lyckliga dag, sjöng man. Lyckliga dag stämmer nu som för hundra år sedan.
På den tiden kunde studenten – studentskan fanns knappt ännu – i tidens ände se fram mot rätt få men trygga anställningar som försäkringsinspektör, tullinspektör, stationsskrivare, postmästare och andra yrken som krävde studentexamen.
Nu kan man bli allt utom stationsskrivare, även om själva blivandet väl inte har blivit mycket lättare.
I vår tysta knapptryckartid har i stället själva förekomsten av studentflak blivit en ljudlig årstidsmarkör, som ljuder i stark kontrast till de milda sommarpsalmerna som resten av skolbarnen sjunger.
Vid kanten på flaket står ofta några som inte hoppar och firar, som bara står där och undrar vad in i norden de gör där. Alla behöver ju inte tjoa bara för att skoltiden äntligen är över, men som åskådare lägger man märke till dem som bara står där.
– Varför är dom inte klädda i vitt!! utbrister en äldre dam med rullator på trottoaren. På min tid hade alla studentskor vita klänningar!
Och alla pojkar blå kostym, kan tilläggas. I dag tar man vad man har.
Tiden då studentmössan och den vita klänningen symboliserade friheten och oskulden blir mest ett obegripligt minne när brölande fylletransporter får symbolisera den ljusnande framtiden.
Läs mer:
Sävermans förra kåseri: På oceanerna har jag seglat bland hajar och mört …
Säverman-klassikern (2022): Alldeles för mycket händer
Alla DN:s samlade kåserier finns samlade här.
