Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Sonja Åkesson
”Dikter”
Norstedts, 561 sidor.
Sonja!
Ja, här är jag
tyvärr.
Tack och lov för det.
Det är alltid hög tid att lära känna Sonja Åkesson. Men kanske högre än vanligt just i år, då hon skulle ha fyllt hundra. Ett sekel efter hennes födelse ger Norstedts ut hennes dikter på nytt. Det är inte det samlade verket – det skulle väl knappast rymmas – men gott och väl elva diktsamlingar i en volym, plus ett personligt förord av Frida Hyvönen. Boken är stor och röd, och Strindberg hade omedelbart känt igen ”ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok”.
Det är rymligt, det där hjärtat. Här finns naturligtvis de berömda slagdängorna, i form av den magnifika, beat-inspirerade ”Självbiografi” samt de nyligen kanoniserade raderna om att ”Vara Vit Mans slav”, men också oändligt mycket annat. Sonja Åkessons dikter innehåller nästan lika många Sonja Åkesson som dikter.
Den makabra vissångaren Åkesson, som gnolar om mammas bakfylla och mormors cancer. Språkmaterialisten Åkesson – ”dålig på semantik/ är det därför jag är dum på ‘kärlek’?”. Cut-up-poeten Åkesson, vilken i ”Pris” skildrar det framväxande konsumtionssamhället via tidningsannonser. Humoristen Åkesson – förstås – alltid med spefullt glitter i ögat. Till och med landskapsmålaren Åkesson, som i sin allra första diktsamling tecknar Gotlandsbilder ”medan sommarens öppnade ådror/ ligger mjuknade/ som varm gelé/ över sitt landskap”.
Ändå är sig Sonja ständigt lik. Ångestriden och plågad – av livet i allmänhet och sitt eget dramatiska öde i synnerhet – men med en konstant klarvakenhet i språket som öser in sprött ljus i dikterna. Åkesson har ”röntgenblick”, som Hyvönen konstaterar i sitt förord, men den är aldrig någonsin kall. Ögonen skoningslösa och varma – häpnadsväckande nog.
De blickar både utåt och inåt och genomborrar alla gråtmilt sentimentala dimmor utan att för den skull förnedra eller hånleende avslöja. Såhär låter klarsynthetens poesi:
Jag har sett tigande barn
i utsvultna hopar
från djupet av en biograffåtölj.
Jag har sett dem.
Jag är mor.
Men jag led
inte tillräckligt.
Sonja Åkesson behöver inte ta sats när hon skriver dikter. Hon anstränger sig inte det minsta för att vara ”poetisk”. Begåvningen är alldeles för självklar för det. Samtalen hon för med sig själv är, i all stillhet, vackrare sång än någon pustande tenor eller drillande sopran. För Åkesson räcker det med att likna sig själv vid en potatis för att få dikten så vacker att man vill gråta.
Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen.
Jag ser en likhet mellan mig
och potatis.
Vid minsta källarljus dessa famlande stänglar.
Men aktas för stötar.
Aktas för kyla.
Såhär mycket bör man egentligen inte citera i en recension. Men det är svårt att låta bli. ”Dikter” är en bok att stuva ned i väskan, vika hundöron i och läsa högt ur. Mitt exemplar är redan illa åtgånget. Sonja Åkessons poesi hör till det sällsynta slags litteratur man kan ”trä på det isande livet”, utan att behöva göra sig till det allra minsta.
Läs mer. Åsa Beckman: För Sonja Åkesson var litteraturen en flaskpost till de ensamma
Läs fler artiklar av Samuel Levander och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
