Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Hot mot politiker ska alltid tas på allvar. Om någon har skäl att känna sig rädd bör skydd snabbt sättas in eller trappas upp. Och ett parti som upptäcker säkerhetsbrister kring sina förtroendevalda måste agera direkt.
Det kan handla om att kontakta Säpo eller Polisen för att förhöra sig om vilka möjligheter som finns. Men också om att åtminstone inledningsvis erbjuda sig att betala för nödvändiga åtgärder och att prata ihop sig med övriga i riksdagen för att lösa strukturella problem kring förtroendevaldas säkerhet.
Men så agerar inte Kristdemokraterna. Det står klart efter att tidningen Flamman nyligen avslöjat att EU-parlamentarikern Alice Teodorescu Måwe (KD) får ”pågående finansiellt stöd från en privat donator relaterat till hennes personliga säkerhetsarrangemang”, utan att uppge vem välgöraren är.
Politiker har rätt att känna sig trygga – oavsett hur rika vänner de har.
Varken partiledare Ebba Busch eller partisekreterare Liza-Maria Norlin ser några som helst problem med upplägget. Tvärtom.
I ”Ekots lördagsintervju” i helgen säger Busch att hon är glad över att sponsorer är beredda att täcka kostnader som rör Teodorescu Måwes grundläggande säkerhet, eftersom hennes säkerhetssituation är ”horribel” (21/3). Hon tillägger att det finns luckor i det säkerhetsupplägg som Sverige respektive EU-parlamentet står för, där EU-parlamentariker i vissa fall hamnar mellan stolarna. Och i ett inlägg i sociala medier är partisekreteraren inte bara inne på en liknande linje, utan går steget längre.
Dels genom att försäkra att ”ingen intressekonflikt föreligger”, vilket borde vara upp till väljarna att avgöra – det utgör själva grunden till att anonyma givare inte ska accepteras. Dels genom att skriva: ”Andra donatorer som är intresserade av att bidra kan höra av sig till Alice Teodorescu Måwes kansli eller till partiet”.
Ursäkta?
KD menar alltså att en av deras främsta företrädare befinner sig i en horribel säkerhetssituation, och båda partitopparna understryker att ansvarsfördelningen mellan EU-parlamentet och det enskilda landet är oklar. Men i stället för att använda regeringsmakten till att ta tag i situationen för Sveriges folkvalda säger sig partiledaren vara ”glad” över att någon plockar upp notan för just hennes partikollegas ”grundläggande säkerhet” – samtidigt som partisekreteraren efterlyser fler sponsorer, vilket rimligtvis betyder att dagens insatser är otillräckliga.
Det låter knappast som ett hållbart upplägg att vara stolt över. Politiker har rätt att känna sig trygga – oavsett hur rika vänner de har.
Läs mer:
Susanne Nyström: Simona Mohamsson begår ett fruktansvärt misstag – men hennes svek är större än så
DN:s ledarredaktion: Ministrarna valde att stanna hemma – skäms regeringen över sin klimatpolitik?
