Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Med ett milsvitt gap i opinionen kommer regering och opposition till Almedalen med starkt skilda förutsättningar. Oppositionspartierna gör klokast i att sitta still i båten och lansera nya varianter på redan känd politik – att hitta på något nytt vore att riskera den valseger som just nu ser kassaskåpssäker ut.
För regeringssidan gäller motsatsen – Tidöpartierna behöver chocka publiken och dominera debatten. Kanske med ett oväntat gemensamt utspel om nya löften inför den kommande mandatperioden.
Det svåra är inte att hitta på förslag, det svåra är att hitta tonträffen.
Valåret sammanfaller med tydliga tecken på en politisk vindkantring som passar regeringssidan illa. Högerpartierna har konsekvent hållit sig på det spår de la ut tidigt, redan i regeringsförhandlingarna direkt efter valet 2022 – det spår som spikades fast i Tidöavtalet. Avtalets lista med repressiva åtgärder speglade en politisk opinion som uppstod när flyktingfrågorna och kriminalpolitiken blev akuta efter 2015, en opinion som tycktes cementerad och som alla partier i olika grad har anpassat sig till. Moderaternas paroll om att ”få ordning på Sverige” fångade tidsandan ganska väl.
Planen var länge att vinna årets val på samma frågor. Valgeneralerna har räknat med att få utkämpa det förra kriget igen. Stramast flyktingpolitik, hårdast kriminalpolitik och lägsta bränslepriserna skulle ta hem valet en gång till.
Därav Ulf Kristerssons iver att hålla ihop laget och binda sig för att ta in Sverigedemokraterna i regeringen.
Men därav också den stora yrvakenheten när stämningsläget svängde. Det nyväckta engagemanget för att göra migrationspolitiken mera humanitär kom oväntat inte bara för regeringssidan, också Socialdemokraterna överrumplades och hade till en början svårt att hitta rätt i den nya terrängen.
Debatten om tonårsutvisningarna speglar en djupare rörelse i väljarkåren. Det är ingen slump att Kristdemokraternas Ebba Busch börjar tala om ”en höger med hjärta”. Det är ingen tillfällighet att enstaka liberala riksdagsledamöter som plågats av en del regeringsförslag – som att sänka straffbarhetsåldern till 13 – nu vågar sätta sig på tvären. Det är inte heller en händelse att Jimmie Åkesson börjar tala om att invandringslagarna behöver vara ”rimliga”. Eller att även Socialdemokraterna – trots att de i huvudsak står fast vid den strama politiken – nu börjar sjunga med änglarna i debatten.
Ett hjärta kan också gå itu och den stora risken för Tidöpartierna just nu är att de splittras inför det till synes oundvikliga nederlaget.
Om högern inte kommer igen och tar initiativet riskerar de att få en ordentlig krisdiskussion på halsen. Många känner sig kallade att obducera den förutsedda förlusten, syndabockar och politiska felsteg ska rannsakas, med gräl och split som sänker valhumöret ytterligare.
Och ju närmare valet kommer utan att opinionen förändras desto större blir frestelsen för de enskilda Tidöpartierna att satsa på sig själva och sätta den egna profileringen före regeringen. Tendenserna syns redan. Det finns ingen poäng att hålla ihop ett förlorande lag när laget inte har någon gemensam framtid utan valseger.
Återstår att se om högern kan träffa tidens ton i Visby. Är det i Almedalen Tidöpartierna ska hitta ett klappande hjärta, eller är det där det spricker?
Läs mer:
Åkesson om Tidös underläge: ”Viktigt att vi steppar upp”
Regeringen backar om 13-åringar i fängelse
