Av säkerhetsskäl vill hon inte berätta sitt namn. Hon är 34 år och bor vanligtvis ensam i en lägenhet i Teherans mer välbärgade norra delar.
För den som har pengar eller kontakter går det fortfarande att få tillgång till internet och få kontakt med omvärlden, trots att staten släckt ner det nationella nätet.
Kvällen innan Israel och USA inledde sina attacker mot Iran för en vecka sedan gick hon och lade sig med en konstig känsla.
– På morgonen vaknade jag till ljudet från flygplan och flera explosioner efter varandra, berättar hon för DN.
Hon besökte sin familj och beskriver en förvirrad stämning. Hon gick runt i huset. Följde nyheterna.
Efter några timmar bestämde hon sig för att ta sig till några vänner i centrala Teheran. Taxipriserna var plötsligt tredubblade så hon tog en billigare motorcykeltaxi.
– På vägen dit såg jag säkerhetsstyrkor ute på gatorna. De var beväpnade och nervösa. Jag kan ha fel men när jag såg rädsla i deras ansikten kunde jag inte låta bli att le lite åt att de också såg rädda ut.
Tidigt på söndagsmorgonen bekräftade Irans statliga tv att landets högste ledare ayatolla Ali Khamenei hade dödats i en bombattack. Biltutor, jubel och hurrarop hördes i stora delar av staden.
– Helt ärligt var jag i chock. Det var svårt att förstå att någon som har känts som en mörk skugga över hela mitt liv plötsligt var borta.
Anhängare till den islamiska republiken har också varit ute och ropat slagord. Små grupper med flaggor och högtalare, tysta nätter på tomma gator.
Nu är en grupp vänner samlade i en lägenhet i ett bostadsområde i centrala Teheran som de upplever som säkrare än många andra. Flera har kommit dit skräckslagna från områden där bomber krossat glasrutorna på deras hem nära regeringsbyggnader och militära områden.
– Vi ägnar den mesta tiden åt att prata och analysera. Vi har olika politiska uppfattningar, gissningar och tankar om möjliga scenarier. Vårt humör går konstant upp och ner beroende på vad vi tror kommer att hända härnäst.
Vännerna som nu tillfälligt bor ihop har tidigare rest tillsammans. De känner varandra väl och beskriver sig som en ”vald familj”. Tillsammans försöker de hantera bristen på information, stötta varandra och anpassa sig till situationen.
Sedan några dagar tillbaka har de börjat gå ut, göra korta promenader och inköp av mat.
– Vi får nästan ingen pålitlig information. Internet fungerar väldigt begränsat och omkring 80 procent av alla i Iran har inte tillgång till det globala nätet. Vi vet inte var attackerna sker, hur många eller vem som har dödats. Om det finns civila offer. Osäkerheten gör allt väldigt förvirrande, berättar den unga konstnären.
Samtidigt beskriver hon en stor skillnad jämfört med när Israel attackerade Iran i juni förra året. Då med fokus på att slå ut landets kärnteknik.
Under det så kallade 12-dagarskriget förra sommaren lämnade många människor Teheran, även hon själv.
Nu har människor också flytt staden. Minst 100 000 under krigets två första dagar, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Många tar sig norrut mot byar i bergen där snön fortfarande ligger kvar på toppar och i skidbackar.
Men de flesta har inte övergett sina hem. Människor som hade kunnat lämna Teheran har den här gången valt att stanna.
– De håller ihop och försöker att ta sig igenom den här historiska tiden med styrka. För många av oss är Iran och den islamiska republiken inte samma sak utan separata.
Hon berättar om en känsla av ”nu eller aldrig” och genomgående mod hos en förtryckt befolkning som fortfarande hoppas.
– I mina ögon är människor i Iran väldigt modiga. Efter allt vi gått igenom finns fortfarande hopp och under svåra omständigheter visar människor solidaritet med varandra.
Hur ser du och dina vänner på framtiden?
– Jag personligen har fått svårt att föreställa mig framtiden. Jag lever dag för dag, även timme för timme. Insikten om hur nära döden kan vara gör det på något sätt mer meningsfullt än någonsin tidigare att leva i nuet.
Vad tror du kommer att hända med Iran?
– Den islamiska republiken föddes med två slogans: ”Död åt Amerika” och ”död åt Israel”, och kan till slut försvinna med samma slogans. Men hur lång tid det tar och hur det kommer att gå är omöjligt att förutse. Framtiden kan bli konstig och svår men kanske öppnas en dörr till förändring.
