Fråga ekonomipanelen
Stefan Ingves är tidigare riksbankschef och svarar på frågor om hushållsekonomi, finansmarknad och penningpolitik. Fler frågor om bland annat privatekonomi och karriär besvaras av DN:s ekonomipanel. Skicka din fråga till: [email protected].
Fråga:
Jag har en fråga till DN ekonomi, som skulle kunna beröra ganska många av oss.
Jag är regionalt fastanställd, med en bra lön. Samtidigt är jag ensamstående, och har höga bostadslån till cirka 50 procent av aktuella bostadsvärdet.
Jag har rörlig ränta på hela lånet på 5 miljoner kronor. Jag funderar på vad som brukar hända med ränteläget vid kris och krig.
Världsläget är ju synnerligen oförutsägbart. Det är inte omöjligt att vi om 3–5 år befinner oss på randen till ett krig.
Vad kan man förvänta sig händer med räntorna i en sådan situation? Kommer de stiga kraftigt?
Och är man garanterad att få ut sin lön?
Jag undrar också vad som händer om man inte kan utföra sitt jobb på grund av kriget, om man till exempel blir inkallad. Finns det någon slags försäkring man kan teckna?
Vore jättetacksam för svar i dessa frågor – och om du har ytterligare tankar kring hur man ekonomiskt kan förbereda sig på krig.
Vänliga hälsningar
Läsare
Svar:
Tack för dina frågor om vad som händer vid krig. Ett enkelt svar på din fråga är att säga: den som ändå det visste? Det ligger i sakens natur att det är omöjligt att i förväg veta hur världen då kommer att te sig.
Ett vanligt påstående är att ”alla har en plan innan det händer, i verkligheten blir det sedan ofta annorlunda”. I länder där det förekommit krig vet man ungefär hur det brukar bli, men i Sverige, som ju inte direkt varit indraget i krig på några hundra år, blir det svårare.
Jag kan inte heller veta, men jag kan reflektera kring hur det brukar bli, baserat på dels historiska erfarenheter och dels mina egna erfarenheter i länder som varit indragna i krig på ett eller annat sätt. (Finland, Bosnien, Kosovo, Östra Timor, Afghanistan och Ukraina, där jag för närvarande är rådgivare till centralbanken).
I Sverige finns det gott om beredskapslagstiftning, en del modern, en del ganska gammal, som i en rad olika avseenden anger ungefär vad som gäller vid kris eller krig. Det grundläggande med lagstiftningen är att den är en slags riktningsangivelse som kan användas även i fredstid för att öva, öva, öva – men då med vetskapen om att verkligheten inte alltid kommer att följa lagstiftningen. I ett skarpt läge måste man ha förmågan att laga efter läge och hantera det okända.
Vidare kan man reflektera dels kring vad som händer med hela samhällsekonomin, dels hur enskilda företag och hushåll blir berörda. Jag börjar med samhällsekonomin och utgår ifrån ett skymningsläge, det vill säga att sannolikheten för krig ökar dramatiskt.
Samhällsekonomin
Varje land kan inte producera hur mycket som helst av allt. Produktionsmöjligheterna är begränsade och man måste välja vad som är viktigt och mindre viktigt. Frihet kostar.
Ett klassiskt läroboksexempel och illustration är att man måste välja mellan smör och kanoner. Om man behöver fler kanoner måste man avstå från smör. Det är ett förenklat sätt att säga att hela samhällsekonomin påverkas. Försvar är inte gratis, allt skall betalas förr eller senare, och omfördelningen av resurser kommer att påverka hela folkhushållet.
I ett skymningsläge eller under ett krig finns det två lägen på finansmarknaderna. Ett, sannolikt tidigt, läge när de fungerar normalt men statens behov av finansiering ökar markant – samtidigt som många söker sig till stora valutor och tillgångar som man föreställer sig är värdebeständiga, till exempel guld.
En liten valuta, som den svenska kronan, blir då sannolikt försvagad och inflationen stiger. I ett sådant läge stiger räntorna. En avgörande faktor då är hur mycket staten lånar av centralbanken. Man kanske trycker pengar (något som i dag är förbjudet i Sverige). I ett riktigt dåligt scenario får man då en inflation som fortsätter stiga.
Förvärras situationen är det inte ovanligt att staten inför en mängd olika regleringar på finansmarknaderna – ungefär som vi hade det i Sverige fram till mitten av 1980-talet.
Staten bestämmer då över hushållens sparande och kan tvinga dem att låna ut pengar till staten. Staten kan också styra sparräntorna i ekonomin så att den har råd med sina lån. Därutöver kan man införa en valutareglering vilket innebär att staten också går in och bestämmer mer över import och placeringar utomlands, så att inte alltför mycket pengar strömmar ur landet, försvagar valutan och skapar skenande inflation.
Det jag beskriver nu är en totalförsvarsekonomi där många vanliga prismekanismer satts ur spel.
I ovan nämnda scenario får man dessvärre också räkna med att det uppkommer en svart marknad för olika typer av förnödenheter. Ett begrepp som man numera ofta använder när man beskriver finansmarknadskonsekvenserna är ”finansiellt förtryck” (financial repression på engelska). Staten bestämmer fördelningen av sparande och investeringar i ekonomin, ofta i kombination med en inflation som gröper ur statsskuldens värde. Det betyder att vi som sparare tvingas vara med och betala.
Två exempel är Finland under och efter krigen på 1940-talet och Ukraina i dagsläget. I Finland skenade inflationen efter kriget. Staten bestämde då helt sonika att varje 500-marksedel skulle klippas itu. Ena halvan blev en statsobligation med en ränta under inflationstakten. Översatt till dagens förhållanden är det ungefär som att bestämma att hälften av alla ISK-insättningar ska bestå av statsobligationer med låg ränta. Åtgärden ansågs senare inte effektiv men är ändå ett exempel på de svårigheter man ställs inför när ekonomin efter ett krig skall normaliseras.
I Ukraina vidmakthåller man i dag en valutareglering eftersom man inte skulle klara av stora okontrollerade valutautflöden. Samtidigt, eftersom kriget nu pågått länge finns det ett visst mått av normalitet. Vid krigsutbrottet steg inflationen till cirka 25 procent, den är nu nere vid drygt 7 procent.
Hushållsekonomin
Allt jag nu har diskuterat rör olika typer av scenarier som har eller kan inträffa på nationell nivå. Det är skeenden som en enskild medborgare inte kan ändra på och som man inte heller kan försäkra sig emot – särskilt inte genom att köpa försäkring i den privata sektorn. Det här är skeenden som är så stora att den privata sektorn inte är förmögen att omfördela riskerna. Tydligast är det kanske när det gäller villaförsäkring; vid krig gäller inte försäkringen eftersom det räknas som force majeure.
Lånen då? Inom finansmarknadsområdet förväntas man betala sina lån. Men om fastigheten inte längre finns – eller om företaget där man arbetat inte längre finns – är det rimligt att det, med statens hjälp, sker en omförhandling på ett eller annat sätt. Men givet vad jag resonerat om ovan förefaller det osannolikt att staten, som kommer att ha nog med andra utgifter, håller den enskilde helt skadeslös.
Vid krig får man inte säga upp folk hur som helst och om man blir inkallad får man inte avskaffa det civila jobb man haft. Man får också ersättning om man blir inkallad, men upp till en viss nivå. Om man arbetar i den offentliga sektorn, som du gör, får man räkna med att stå till det allmännas förfogande och vara beredd på att anvisas de arbetsuppgifter som det allmänna anser behöver utföras. Notera att jag här inte går igenom den lagstiftning som finns inom området eftersom det skulle bli för långt för den här typen av svar.
Jag är väl medveten om att det här kanske inte är den mest uppbyggliga läsning man kan tänka sig, men mina reflektioner fångar i vid mening ungefär vad man kan förvänta sig. Synen på allt detta skiljer sig också väsentligt beroende på den historia man bär med sig.
När jag var liten under vad som kom att kallas notkrisen på sextiotalet och Finlands president Kekkonen hade rest till Moskva åhörde jag en konversation mellan min far, farbror och farfar, när farfar vänder sig till sina söner och säger ”Det här är tredje gången under min livstid vi har att slåss. Pojkar är ni redo? Jag har köpt mjöl, socker och kaffe innan ransoneringen börjar.” Det är en helt annan krass inställning än om man inte konfronterats med krigserfarenheter tidigare. Många flyktingar som kommit till Sverige känner nog också igen sig. På liknande sätt tänker man nog i ett iskallt Kiev i dag där duktiga kollegor arbetar med att både hålla styrfart i betalningssystemet och får bankerna att fungera samtidigt som de övergripande ekonomiska förhållandena hålls någorlunda stabila.
Vad är då den privatekonomiska slutsatsen av allt detta? Räkna med ekonomiska förhållanden som man inte råder över på hushållsnivå. Spara om möjligt för att hantera oförutsedda utgifter. Hoppas att de lägen jag beskriver aldrig inträffar men vänj dig vid tanken – och räkna med att klara vardagen tillsammans med grannarna så gott det går.
















