Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Känslan kommer när den tredje powerpointbilden lyser upp mitt ansikte.
Det är på en konferens. Efter lunch. Det farligaste passet. När vuxna människor klipper med ögonen.
Scenens mansröst mal monotont. Det är då det händer. Jag chockas, där i den bruna konferensstolen på tredje bänk.
För när kände jag den här känslan senast?
Den att hjälplöst glida iväg i sinnet – men inte mot en eftermiddagslur, utan mot en kär dörr i ens inre liv. Den jag inte öppnat på länge. Den som leder till eufori.
Dagdrömmandet.
Som ensambarn i Rundvik satt jag ofta på farstubrons betongplatta, intill skrapgallret. Det var en strategisk placering: Föräldrarna var inne. Tryggheten total.
Och med tryggheten öppnades dörren.
In klev jag. Gissa vem som hade huvudrollen när världen skulle räddas?
Ledtråd: Han nådde knappt upp till dörrhandtaget.
Det var något med avgränsningen. Och tryggheten. Som gjorde fantasin enorm.
Dagdrömmeriet nådde kulmen i högstadiet. Under mattelektionernas existentiella prövningar återvände jag till en urdröm.
Gyllengul högsommar. Jag gör entré vid Margits kiosk i Myckelgensjö och kliver lojt ur det häftigaste jag kunde föreställa mig: en silvrig Saab 9000 turbo. Samma modell som sågverkschefen Erik Grundel hemma i Rundvik just köpt – ett av de första exemplaren i Sverige.
Discodunk från bandet Scotch pulserade. De söta tjejernas blickar mötte min. Jag ägde världen. I verkligheten har jag knappt råd med en Nogger på Margits kiosk.
Under lumpen kom en andra våg. Mitt i disciplinen, ruscher och prestation, uppstod fickor av instängslat lugn.
”Rast vila!” ropade befälet.
Och jag räddade kontinenten.
Sedan tog presterandet över. Effektiviteten. Det sociala skrollandet. Att sitta och titta tomt framför sig utan att ens låtsas anteckna blev skämmigt. I vårt framåtlutade samhälle ska även vilan vara aktiv. Mätbar. Helst med app.
Men när den tredje powerpointbilden lyser upp mitt ansikte, i den bruna konferensstolen, händer det igen. En instängd tidsenklav öppnar sig. Ett rum där inget förväntas av mig. Som farstubron. Som ”rast vila”.
Utifrån ser det ut som att jag lyssnar. Inombords startar jag Saab 9000:an.
Om någon frågar mig om föredraget ska jag svara: ”Otroligt inspirerande. Jag räddade världen.”
Läs fler kåserier, till exempel n’Jonas om våndan att välja vilka bilar som måste bort.
