Bara vara vänner
I en serie artiklar undersöker olika skribenter vänskap i det tjugoförsta århundradet.
Alla vill ha ett kompisgäng men nästan ingen har det.
Det påstår åtminstone skribenten Jenny Singer i artikeln ”The friend group fallacy”, publicerad i The Atlantic. Enligt henne är längtan efter stora kompisgäng så utbredd att det finns flera startups inom den växande ”vänskapsindustrin” (brr) med affärsidéer som går ut på att matcha ihop nya.
Det finns uppenbarligen en stark ”efterfrågan” på vänskaplig gemenskap. Däremot tvivlar jag på Singers förklaringsmodell, enligt vilken denna efterfrågan beror på osäkerhet och avundsjuka genererad av sociala medier. Alla problem beror inte på internet, även om det onekligen känns så.
Jag tror snarare att vår värkande längtan efter ett kompisgäng beror på att ”samhället”, eller vad man nu ska kalla de sociala mönster som för närvarande ordnar våra liv, inte är uppbyggt med vänskap i åtanke. Den blir till ett slags lyxig bonus mer än ett konstitutivt element i samhällsväven.
Enligt konventionen är det vänskapen som är bergfast och stadig medan kärleken är skör och skimrande. I själva verket är det motsatta sant. Kärleken har en hel armé på sin sida – vänskapen är värnlös.
Samhällets grundläggande byggsten är alltjämt – kanske mer än någonsin – kärleksparet. Vi bor inte med våra vänner. Vi bor tillsammans med våra sexuella relationer och de eventuella frukterna av dessa. Och om vi ändå lever ihop med en kompis, och får syn på ett romantiskt prospekt, så tickar klockan.
Man berättar om sina liv för varandra – men delar dem sällan. De löper som på parallella skenor, evigt åtskilda och ensamma. Ganska ofta över en tom slätt
Det man allt som oftast gör när man träffar sina vänner kallas för att ”uppdatera om sina liv”. Inte utan anledning. Man berättar om sina liv för varandra – men delar dem sällan. De löper som på parallella skenor, evigt åtskilda och ensamma. Ganska ofta över en tom slätt.
Längtan efter ett tajt kompisgäng är längtan efter att överträda en gräns. Till skillnad från regelbundna möten en och en har en tätt sammanvävd grupp av vänner – en krets – förmågan att rita upp ett osynligt pentagram av sammansvuren tillhörighet kring sig. Som i en satanistisk ritual skär femhörningen genom flera olika existensplan och förenar dem med varandra. På magisk väg kan varelserna som befinner sig inuti dess osynliga kritstreck plötsligt dela en och samma tillvaro.
När man träder in i kretsen börjar världen skimra. Man ser den från insidan av en såpbubbla.
Få verk fångar den känslan lika bra som Whit Stillmans ”Metropolitan” från 1990. Den brukar sägas handla om klass – och gör det också – men handlar ännu mer om existentiell tillhörighet.
Det är en underbar film, full av underbara repliker. En av de allra bästa fälls efter att de forna fienderna Charlie och Tom har varit uppe hela natten och resonerat sig fram till att det finns risk för att Audrey, tjejen de båda är förälskade i, har åkt ut till en annan killes lantställe. När de skiljs åt för kvällen lovar Charlie att ringa och väcka Tom redan klockan sju nästa dag ifall han får höra något nytt. Precis innan den senare kliver in i hissen kastar han med skör röst ur sig: ”Could you call me either way?”
Kan du ringa mig oavsett vad?
Repliken är ett försök att sträcka ut den säregna såpbubbla de befinner sig i hela vägen till nästa dag; fästa deras nyfunna gemenskap i verkligheten och göra den till något mer än ytterligare ett nattligt undantagstillstånd som bleknar bort med dagsljuset. Det nakna, nyktra och ensamma.
Det finns hur många verk som helst som hämtar sin energi ur kompisgängets gemenskap. De mest välkända är tv-serier som ”Vänner”, ”How I met your mother”, ”Seinfeld”, etcetera. Jag tror inte, som många andra verkar göra, att deras varaktiga popularitet i första hand beror på nostalgi. Huvudanledningen är snarare att sådana serier frammanar ett universum i vilket vänskapskretsen utgör självklart centrum. Den dagliga gemenskapen hotas där ytterst sällan, och segrar alltid i slutändan.
En sådan värld är trygg och trivsam. Men också oändligt främmande.
Att varje dag träffa samma kompisar på samma kafé och konstant ha hejdlöst roligt är en fantasi som skiftar i drömfabrikens starka och overkliga färger
För oavsett hur behagliga serierna är att sjunka ned i känner vi instinktivt att de är förljugna. Att varje dag träffa samma kompisar på samma kafé och konstant ha hejdlöst roligt är en fantasi som skiftar i drömfabrikens starka och overkliga färger. En såpbubbla av hårdplast.
Konst som skildrar intensiv vänskaplig gemenskap på ett sätt som stämmer bättre överens med våra liv har betydligt större potential. I böcker som – till exempel – ”De vilda detektiverna” eller ”Brideshead revisited” blir vänskapen till en dröm som flagnar i dagsljus. Allt som blir kvar är minnet av en hägring – vilket med tiden visar sig vara det allra verkligaste livet har att erbjuda protagonisterna.
I fiktionen tenderar sådan gemenskap att höra ungdomen till. Och kanske är det bara i detta säregna utrymme mellan omedvetenhet och inordnande som den kan överleva.
Åtminstone är det så i ”Metropolitan”. I början av filmen blir den lillgamle socialisten Tom av en ren tillfällighet insläppt i en krets charmigt affekterade överklassungdomar. Det är jullov på det högborgerliga Manhattan och debutantbal varje kväll. Tom är uppe hela nätterna, sover till fem på eftermiddagen och tillbringar varenda vaken minut med sina nya vänner. Han halkar ned i ett dittills okänt veck av världen – och den blir som ny. Ett annat liv är möjligt.
Eller inte. ”Metropolitan” är förödande lättsam men innehåller ändå samma besvikelse som de flesta av våra liv. Ofrånkomligen kommer snart kvällen då Toms kamrater inte längre står att få tag på. Någon är förstås på dejt. Någon annan har redan hunnit tröttna på det repetitiva umgänget.
Som ett slags ratificering av den outtalade allians som gänget i filmen bildat har tjejen som brukar stå värd bett dem att komma upp till hennes lägenhet oinbjudna när som helst, bara lyset är tänt. Men då Tom och Charlie av sällskapssjuka tar henne på orden tittar hon på dem som intränglingar.
”Vi kan inte bara fortsätta träffa samma människor varje kväll i resten av våra liv”, konstaterar hon – som om det vore en självklarhet.
”Saker och ting måste återgå till det normala någon gång.”
Det är förnuftets röst som talar. Den har förstås rätt. Det är bara lite trist att det normala är ensamhet.
Läs mer:
Whit Stillmans tidlösa nostalgi har framtiden för sig
