Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Jag är stolt över att stå här i dag tillsammans med Jimmie Åkesson”, sade Liberalernas partiledare Simona Mohamsson när hon i fredags inledde presskonferensen som aviserade det största sveket i modern svensk politisk historia.
Vad skulle kunna konkurrera?
Hon kallade det för ”Sverigelöftet”. Bara en sådan sak. Hur ska man kunna göra parodi på det?
Om det inte var för att det är sant, för att vi såg och hörde det, så hade man nog knappast trott att det kunde hända. Inte på den nivån, inte med den sorglöshet som Simona Mohamsson visade.
En svensk politiker som i realtid, framför hela det politiska etablissemanget och hela den svenska valmanskåren, utan skamkänslor, begick både personlig och politisk harakiri. På ett käckt och ”rättframt” vis!
Min första spontana tanke var (helt sant!): Är de ett par? Kommer de ut på riktigt nu?
Reportern från SVT var helt perplex efteråt men stack ändå fram mikrofonen och ställde den enda relevanta frågan i det läget: ”Hur ska man kunna tro på en enda sak som du säger i fortsättningen?”
Simona Mohamsson såg inte ens besvärad ut. Hon sade att hon gjorde det för vår skull, för svenska folkets skull, hon stod för det ultimata offret. Det syntes inte i bild, men hon bar kanske korset under armen?
Sveket beseglades med den berömda kramen mellan Mohamsson och Åkesson. Jimmie såg aningen förvånad, till och med lite stressad ut när Mohamsson öppnade upp för breda famnen. Han var på väg fram med kardan. Mohamsson bara: ”Kramis, Jimmie?!”
Min första spontana tanke var (helt sant!): Är de ett par? Kommer de ut på riktigt nu? Jag önskar av hela mitt väsen att det är/var så, att det ändå, trots allt, finns en rationell förklaring till detta flagranta megasvek.
Söndagens ’Agenda’ blev parodiskt. Tomas Nordenskiöld vägde (som vanligt) lätt och såg bortkommen ut när Simona Mohamsson entonigt och komplett tondövt malde på
Lite konstigt är det att man fortfarande förvånas – Liberalerna har falsk- och taskspelat i åratal nu. Johan Pehrson var länge det liberala skämtet nummer ett.
Gustav Vasa är den enskilt störste falskspelaren och lögnhalsen i svensk offentlighet de senaste 600 åren. Aspirerar Simona Mohamsson på plats två? Vi pratar definitivt topp fem.
Det finns mängder av tvärsäkra Mohamsson-citat från 2017 och fram till i vintras. I oktober förra året sade hon att hon var beredd att gå till nyval för att SD inte skulle få ministerposter. Det rinner nu av henne som vatten på en gås.
Söndagens ”Agenda” blev parodiskt. Tomas Nordenskiöld vägde (som vanligt) lätt och såg bortkommen ut när Simona Mohamsson entonigt och komplett tondövt malde på om att kavla upp ärmarna för Sveriges skull. Ryggradslösheten fick ett nytt ansikte.
Minns ni diskussionen om politikerföraktet, inte minst bland politikerna själva, för 15–20 år sedan? Ja, det har kanske diskuterats de senaste trettio åren.
Både politiker och politiska experter var mycket bekymrade: Detta politikerförakt som folk odlade, och som spred sig, var ett hot mot demokratin. Jo, så sade man. Politikerföraktet var ett hot mot demokratin.
Den diskussionen stendog, eller kanske bättre, den självdog.
De får ett kollektivt finger från oss väljare – och tror att vi bara vinkar
Och varför? Jo, det visade sig att det var politikerna själva som utgjorde det värsta hotet mot demokratin. Den odlade politikern, karriärpolitikern, förvaltningspolitikern – som sedan länge hade upphört att företräda väljarna, utan till slut bara kom att representera den egna klassen, politikerklassen, eliten, makten. De egna intressena.
Och sedan blev de så förvånade, ja de häpnade, när missnöjespolitikerna och missnöjespolitiken fick grepp om väljarna – som gett upp, tappat tron och nu med all rätt hämnades på svikarna, bedragarna, de politiska jonglörerna.
Det är den totala optimala politiska besvikelsen som sveper över Sverige och Europa. Det politiska etablissemanget försöker desperat lägga skulden på ”det oupplysta folket”.
De får ett kollektivt finger från oss väljare – och tror att vi bara vinkar.
Fler krönikor och andra texter av Johan Croneman
