Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En av de vanligaste fraserna jag hörde folk säga medan jag bodde i Ryssland var:
”Det där vet ju alla.”
I Ryssland är det en fråga om prestige att aldrig bli överraskad. Saker och ting förklaras inte – smarta människor förstår i alla fall. Den som ställer frågor är dum i huvudet. Ett resultat av lång historisk erfarenhet av att leva i en diktatur, där det kunde vara farligt att göra just det.
Det var därför en av mina ryska vänner kommenterade Aleksej Navalnyjs avslöjanden om Putins palats och gigantiska rikedomar med meningen: Det där visste jag redan. Trots att han inte hade haft en aning.
I Ryssland är det en fråga om prestige att aldrig bli överraskad
Pavel Talankins Oscarsbelönade film ”Mr. Nobody against Putin” skildrar hur ryska barn hjärntvättas i skolorna. I USA och Europa hyllas den. I Ryssland möts den med kommentaren: Vi vet redan allt det där.
Att propagandisterna skulle hata filmen var väntat, eftersom Talankin är en motståndare till Putinregimen. Till exempel Moskovskij Komsomolets har publicerat ett regelrätt karaktärsmord på Talankin. Han kallas ”glasögonorm”, ”judas” och det antyds att han är pedofil. Klassisk skitkastning i Kremls anda.
Men även Putinkritiska ryssar ogillar filmen. På den oberoende nyhetssajten Meduza säger journalisten Vladislav Gorin att han inte känner igen det Ryssland Talankin beskriver. Gorin har själv vuxit upp i en industristad utanför Jekaterinburg, snarlik Talankins hemstad Karabasj.
”Det känns inte som att Pavels film är äkta”, säger Gorin i Meduza.
Han får mothugg av Anton Dolin, som är rysk filmkritiker i exil.
”De flesta filmer vi ryssar gör om Ryssland får inget genomslag. Vet ni varför? Därför att vi tror att tittaren förstår allt utan att man behöver förklara något”, säger Anton Dolin till Meduza.
Enligt Dolin har Talankin helt enkelt lyckats gestalta något som omvärlden inte känner till. Det skulle även andra ryska regissörer kunna göra, om de bara insåg att allt som är självklart för ryssar inte är det för västerlänningar.
I Ukraina är kritiken mot Talankin mördande, fast av andra skäl.
”Det här är den andra Oscarvinnande filmen på temat ’Stackars ryska folket som måste gå med på Putins beslut’”, skriver den ukrainska journalisten Janina Sokolova på sin Facebooksida.
Sokolova är en av Ukrainas mest kända journalister. Hennes Youtubekanal har 1,38 miljoner prenumeranter. Den första filmen hon hänvisar till är ”Aleksej Navalnyj – de sista dagarna i frihet”, som fick en Oscar år 2023.
En utomstående kunde tycka att det är i Ukrainas intresse att Talankin gestaltar den ryska propagandan inifrån. Den som ser hur barn blir hjärntvättade begriper plötsligt varför så många unga ryska män frivilligt åker till fronten för att dö i ett olagligt anfallskrig.
Ukrainarna vill inte att omvärlden ska förstå ryssarna. De vill att vi ska fördöma dem
Och det är just här som skon klämmer. Ukrainarna vill inte att omvärlden ska förstå ryssarna. De vill att vi ska fördöma dem, inte gräva i dem.
Talankin har avslöjat hur hjärntvätten går till, han är en så kallad god ryss. I Ukraina vill man inte vidkänna att sådana existerar.
”Ryssland har ingen opposition. Det finns inga goda ryssar”, skriver Sokolova i sin uppdatering.
Hon konstaterar också att filmens kvalitet är ”provinsiell”. Själv har jag på sociala medier sett andra ukrainare argumentera för att filmen inte är rysk utan amerikansk, eftersom regissören är från USA. Lika viktigt som det är för ukrainarna att väst ska förstå att det inte finns några goda ryssar, lika viktigt är det att ingen ska tro att några kvalitativt högstående ryska filmer eller böcker existerar.
Läs fler artiklar av DN:s Anna-Lena Laurén
















