Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Världens alla människor har tillsammans ägnat hundratals år åt att ta fram alldeles utomordentliga skrivspråk, på hur många språk?
Så många att de knappt går att räkna.
Ändå sitter ett gäng kollegor från en dagstidning en helkväll och diskuterar hur man på vettigast sätt skickar i väg ett skratt i text – och går bet. Vi kan inte enas.
● haha (för neutralt)
● haha! (taskigt ju)
● haha … (avmätt, ironiskt?)
● hahaha! (tre ”ha”, ja då är det riktigt kul)
– Men LOL då? Skriver ingen längre laugh out loud? försöker en i gänget.
– Nej nej, det osar boomer om det, säger den yngsta av oss.
– Men ha-ha-ha med bindestreck då?
– Usch, det ser inte klokt ut!
– Utan bindestreck då? försöker jag.
● ha ha ha
– Va! Det är ju helt stört, sånt sengångarskratt, säger en kollega och får alla att brista ut i ett skratt som aldrig skulle kunna rymmas i några futtiga bokstäver, med eller utan bindestreck.
– Haa haa haa, säger hon och drar ut på mellanrummen för att visa på exakt hur stört just detta skratt upplevs, men kanske mest för att höra skrattet bullra runt bordet igen.
För det är härligt att skratta, men ännu mer att få någon annan att skratta. Kanske fångades en längtan i den stunden – att få skratta ihop så man hör. Inte bara från skärm till skärm, där ett textskratt så lätt kan missförstås dessutom.
Man kan bli lite hjälpt av våra nya hieroglyfer. Jag skjuter i väg emojis så det står härliga till, tänker att ett sådant universellt språk ändå inte kan missuppfattas, men då kryper det fram att det ”är helsjukt” att skicka röda hjärtan till folk.
– Va? Jag skickar röda hjärtan till alla, hela tiden, säger jag.
– Hallå, det ska man bara skicka till de allra närmaste, får jag till svar.
– Jag håller inte med, det är ett tecken på uppskattning och värme, säger jag och undrar i hemlighet om det någonsin kan gå inflation i kärlek.
Emojis är också bra på att få starka budskap att landa mjukt. Det är till exempel skönt att kunna förtydliga att man inte är ilsken, när man skriver något väldigt bestämt.
Jag lägger bara till en oskyldig liten smiley.
– Vilken då?
– Den här, säger jag och plockar upp mobilen.
Så visar det sig att det är den kåta emojin som jag skickat i alla år.
Läs fler av DN:s kåserier, till exempel Kalenas Högst upp i serveringsskåpet – ett stycke samtidshistoria och Nisses 743:e och allra sista kåseri: Saker jag har svårt att förstå.
