Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
David Szalay
”Kött”
Övers. Amanda Svensson
Albert Bonniers förlag, 378 sidor
Hur skriver man en roman om en människa som verkar sakna inre monolog? Som sällan resonerar med sig själv? Som driver runt i världen utan mål eller fäste och som, utifrån sett, är mycket olik den sorts kalkylerande skrivbordsexistenser som får för sig att ägna sig åt litteratur.
Kanske är det inte så knepigt som det låter. För sanningen är ju att vi alla drivs framåt av slump, överlevnadsinstinkt och historiska processer bortom vår kontroll. Ändå vill vi att livet ska gå att bemästra, att det i stora drag ska följa en dramaturgiskt sammanhängande plan, och att avstegen från denna plan ska tjäna ett optimerande syfte. Misstag, olyckor och personliga katastrofer måste så snabbt som möjligt omtolkas till nödvändiga steg på vägen mot liberalindividualistisk fulländning: utan cancern/skilsmässan/konkursen hade jag aldrig blivit den jag är i dag!
Men så tänker alltså inte István, protagonisten i David Szalays ”Kött”. Han tänker över huvud taget inte särskilt mycket. På de flesta frågor svarar han ”okej” eller ”visst”. För en kapitalistiskt drillad västeuropé tycks han provocerande fatalistisk: en Meursault, en man utan egenskaper. Likväl och som titeln indikerar har István en kropp. Som begär och blir begärd, utnyttjar och utnyttjas, och vars specifika konstitution bestämmer vilka vägar som är möjliga för honom att slå in på.
”Kött”, som nu kommer på svenska i Amanda Svenssons förträffliga översättning, är den kanadensisk-brittisk-ungerska David Szalays sjätte bok och hans första att belönas med Bookerpriset (2025). Det kan ses som ett val i tiden. Szalay skriver om straighta män med ett slags genusvetenskapligt analyserande blick som fram till nyligen främst syntes i kvinnoskildringar, då det antogs att mannen var universell och därmed som forskningsobjekt irrelevant. Szalay frångår den sortens anspråk. Han porträtterar István som man, det vill säga som en person vars beteende påverkas av könade förväntningar: han ska vara våldsam, viril, suverän.
I det första kapitlet är det tidigt 90-tal. Den femtonåriga István bor tillsammans med sin mamma i en mindre stad i Ungern, i ett typiskt höghus med modullägenheter. På mammans inrådan börjar István att hjälpa den 42-åriga kvinnan mittemot att bära hem matkassar. Snart uppvaktar hon honom, och de inleder en sexuell relation. István, till en början äcklad, bestämmer sig inom kort för att han älskar henne:
””Säg inte så”, säger hon.
”Varför inte?” säger han.
”Du vet inte vad det betyder”, säger hon.
”Jo, det gör jag”, säger han.
”Det gör du inte”, säger hon och stryker honom över håret.”
Läsaren tolkar situationen som ett solklart övergrepp på ett barn. Hur den vuxna István ser på saken får vi dock aldrig veta, trots att ”Kött” följer honom i decennier. För de kvinnor som han har ihop det med – med tiden blir de rätt så många – berättar han knappt något alls om sitt förflutna. Kontakten sker i det ordlösa: sex, beröring, gemensamma drogrus.
Formmässigt framhävs Istváns stumhet och motvilja till introspektion av den mästerligt knappa dialogen. Också utseende- och miljöbeskrivningarna är sparsmakade. Det är som att István aldrig riktigt lägger märke till andra människor, eller de till honom. Szalay låter dessutom de dramatiska (och, tänker man, psykologiskt definierande) händelserna i Istváns liv äga rum mellan kapitlen, som mest består av dämpade tablåer där István väntar i en bil eller röker på balkongen. Mellan kapitel ett och två ligger flera år på ungdomsanstalt; mellan två och tre en vända i det militära, bland annat som soldat i Mellanöstern.
Via ett jobb som personlig chaufför åt stadens superrika blir han till sist en av dem. Framgångarna kommer lika slumpmässigt som motgångarna
En tredjedel in i romanen hamnar István i London. Via ett jobb som personlig chaufför åt stadens superrika blir han till sist en av dem. Framgångarna kommer lika slumpmässigt som motgångarna. István ”förtjänar” inte den exklusiva livsstil som han råkar glida in i, lika lite som han ”förtjänade” att se en vän sprängas i bitar av en landmina i Irak. I bakgrunden syns andra, lika hänsynslöst förflyttade pjäser på den spelplan som är det sena 00-talets Europa: Istváns arbetsgivare Karl Nyman, som ärvt ett svenskt elektronikföretag av sin pappa och blivit förmögen; mr och mrs Szymanski, som i likhet med en miljon andra kommit som arbetskraft från Polen till Storbritannien efter EU-inträdet och som nu sköter Nymans hushåll.
”Kött” slutar med en tragedi, eller rättare sagt med det torftiga och melankoliska tillstånd som infinner sig efter en sådan, när det som återstår är resten av livet. Utgången är väntad. Ändå slår jag igen boken som bedövad, liksom bländad av det outhärdliga ljuset från världens samlade lidande, det som finns där hela tiden och som man bara orkar titta på i några sekunder. Jag förstår inte riktigt hur Szalay gör för att åstadkomma denna lyskraft. Men jag tror att det har att göra med hur han, liksom István, dröjer sig kvar i tystnaden långt efter att den har slutat vara behaglig.
Läs fler artiklar av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
