Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Tv-huset på Hisingen i Göteborg vibrerade av nervositet och stolthet en septemberdag 2014, det väntades ett ovanligt celebert besök.
Intervjuprogrammet ”Min sanning” hade lyckats boka en ikon, den sydafrikanska fredspristagaren Desmond Tutu. En rejäl fjäder i hatten för programmet, men också en speciell dag för alla oss i teamet. Att få möta denna internationella gigant som tillsammans med Nelson Mandela lett kampen mot apartheid, det var stort.
Ärkebiskop Tutu anlände med ett helt entourage; präster, läkare, förlagsfolk – och dottern Empho, som visade sig vara en barsk kvinna med vassa armbågar. Under den gemensamma lunchen satt huvudpersonen och sken som en sol i sin vänliga ödmjukhet, medan dottern lobbade stenhårt för att själv bli intervjuad. Hon hade skrivit böcker tillsammans med sin pappa och ansåg att även hon skulle sitta i studion. Kravet avvisades vänligt men bestämt av programmets redaktör.
Under intervjun blev det tydligt hur Desmond Tutu hade använt humorn som överlevnadsstrategi under uppväxten. Med glimten i ögat berättade han hur hela klassen hade vridit sig av skratt åt historieböckerna som förkunnade att det var David Livingstone som hade upptäckt Victoriafallen. ”Ja naturligtvis”, kluckade Tutu så det stora silverkorset studsade på hans bröst, ”de svarta som bodde där hade förstås inte lagt märke till Victoriafallen innan en man från Skottland kom dit”.
Nyligen dök det upp ett klipp från min tolv år gamla intervju med Desmond Tutu, i en annan SVT-produktion, ”Fördomsshowen”. Liberalernas partiledare Simona Mohamsson skulle försöka lista ut om Desmond Tutu var känd som en ond eller god person. Det var uppenbart att hon aldrig hade hört fredspristagarens namn, och chansade på ”ond”.
Man ska inte sparka på den som ligger, utbildningsminister Simona Mohamsson har redan fått utstå hård kritik för att hon inte kunde Sveriges fyra grundlagar, trots att hon ständigt uppmanar väljarna att bilda sig.
Och visst är det billiga poäng när journalister håller läxförhör med politiker, jag har själv fallit för frestelsen. När Mats Knutson och jag intervjuade partiledarna inför valet 2010 lånade vi ett stycke ur högskoleprovet och testade vi utbildningsminister Jan Björklunds ordförståelse, och naturligtvis var det bingo när folkpartiledaren – som alltid gnällde på ”flumskolans” urusla resultat – bara fick ett rätt av tre möjliga. ”Letargi (håglöshet) och aritmetik (räknelära) var okända ord för Björklund, och säkert för en stor majoritet av svenskarna. Det infinner sig lätt en smått sadistisk tillfredsställelse när makthavare blottar kunskapsbrister inför rullande kameror.
Ändå kan jag inte låta bli att undra hur Simona Mohamsson, en visserligen ganska ung men sedan många år politiskt engagerad person, kan ha missat Desmond Tutus namn. Att hon inte noterade Tutus besök i sin egen hemstad Göteborg 2014 kanske är begripligt, då var hon bara 20, och hade väl annat att tänka på, även om hon som ledamot i Luf:s distriksstyrelse kunde tänkas intressera sig för den världsberömda frihetskämpen, Folkpartiet hade ju varit mycket engagerade i Sydafrika-frågan.
Svårare är det att förstå hur Simona Mohamsson kunde undgå Tutus död 2021, som förstås blev en världsnyhet, generöst uppmärksammad även i svenska medier. Vid den tiden hade hon gett sig in i politiken på allvar, som ordförande för socialnämnden på Hisingen, bara ett stenkast från den studio där Desmond Tutu hade intervjuats några år tidigare.
Kanske är utbildningsministerns kunskapslucka ett tecken på hur fort det numera går för gamla hjältar att mista sin glans och sitt eftermäle. För tolv år sedan var ett helt tv-hus på tårna inför mötet med en av världens mest beundrade frihetskämpar, i dag har vi en partiledare som inte vet vem denne man var.
Vad Simona Mohamsson okunskap än är ett tecken på – ärkebiskop Tutus reaktion behöver hon nog inte oroa sig över. När han blickar ner från sin himmel – vi får väl anta att det var där han hamnade, trots allt – så förlåter han Simona, det är jag säker på. Desmond Tutus mission handlade om just förlåtelse och försoning, och det var efter gärningar av en helt annan kaliber.
Och eftersom ärkebiskopen hade förmågan att se det komiska i tillvaron, även när det var som mörkast, så tror jag att han under Simonas tv-framträdande skulle brista ut i ett av sina ljusa, smittande skratt.
Läs mer:
Anna Hedenmo: I de gamla SVT-klippen upptäcker jag något som får mig att tappa hakan
