Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Salonens cellokonsert
Verk av Jean Sibelius, Esa-Pekka Salonen, Sergej Prokofjev
Solist: Nicolas Altstaedt
Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Susanna Mälkki
Scen: Berwaldhallen i Stockholm
Den finska stjärndirigenten Susanna Mälkki är en ganska sällsynt gäst i Sverige. Ändå var det här hon började sin musikerkarriär, för under 90-talets sista år var hon förstecellist i Göteborgs Symfoniker.
Nu leder hon vårens sista produktion i Berwaldhallen med en cellokonsert, signerad dirigentkollegan Esa-Pekka Salonen – säsongens artist-composer-in-residence. Dessa vassa finska pinnar är sannerligen musikaliska mångsysslare – hos Göteborgs Symfoniker fungerar till exempel violinsnillet Pekka Kuusisto också som förste gästdirigent.
Men Susanna Mälkki uppträder inte med cello numera. Här var det den tyske demoncellisten Nicolas Altstaedt som antog Salonens utmanande och storskaliga solokonsert från 2017 (ursprungligen skriven för Yo-Yo Ma). Alls ingen strapats för Altstaedt, som i fyrtio minuter levererade ett flödande ledigt utantillspel till synes utan ansträngning.
Så är det nog också Esa-Pekka Salonens bästa solokonsert, vid det här laget tolkad av många cellister som får hänge sig till långsträckta, elegiska kantilenor och komma loss i dansanta rytmdueller med congasspelare. Orkestern får showa och glänsa, glittra och kvittra – Salonen bjuder generöst från en ymnig klangbuffé. Intressant att jämföra med Anders Hillborgs cellokonsert med samme Altstaedt som just kommit på skiva – också den suggestiv men avsevärt mer sparsmakad.
Liksom Salonen var Jean Sibelius på sin tid mäkta populär i USA. ”Okeaniderna” var en amerikansk beställning, ett pittoreskt havsmåleri med guppande flöjtnymfer och stormigt brass. Stråkarna rullar fram i minimalistiska sextondelar med sikte på Philip Glass i musik från 1914.
Sergej Prokofjev gjorde däremot inte sin lycka i USA, utan vände åter till det Ryssland som blivit Sovjetunionen. Här uppförde han sin femte symfoni i Moskva vintern 1945. Två tunga yttersatser inramar ett scherzo och ett adagio med Prokofjevs specialitet: sagolik surrealism. En musik passande för de nattliga hyssen i ”Mästaren och Margarita”, här med viga Radiosymfoniker i Susanna Mälkkis distinkta ledning.
Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Camilla Lundberg