Hon ser inte riktigt lika strålande ut som hon brukar göra när vi ses. Leendet är visserligen detsamma, kanske är hon glad för att hon håller en ung man i handen. Men hon omges inte av det nästan helgonlika skimmer jag sett förut och mannen kommer från kriget. Det ser man direkt på käppen och den haltande gången.
När jag frågar hur hon har det säger hon lättsamt, ”jag har en rättssak jag måste klara av bara”.
Vi kallar henne Polina och hennes man för Sasha. Det är nödvändigt. Hon vill inte anklagas för att försöka påverka den rättsprocess hon fastnat i, en förhandling som påminner om ett ökänt Ukraina från förr.
Som sjukvårdsutbildad är Polinas mål att arbeta strax bakom Sashas förband vid fronten och alltså befinna sig i en nästan lika utsatt position. Men för att kunna ansluta till önskad sjukvårdsenhet måste rättsprocessen avslutas först och den är nu inne på sitt andra år. Efter otaliga uppskjutna förhandlingar har Polinas liv hamnat i limbo.
Det finns en uppgivenhet i hennes ansikte där i parken, trots att vintern är övervunnen, solen värmer igen och hon nyligen har gift sig. Det meningsfulla arbetet att hjälpa sitt folk, sitt land, i ett existentiellt krig har blivit blockerat av en ingrodd samhällsröta från förr. Hon vill bara tillbaka till fronten för att bidra med det hon kan. Och redan första gången vi ses säger hon, utan att tveka, att om det skulle behövas så blir hon soldat. Kriget är en cancer som inte vinns bara med fler plåster. Hon är uppenbarligen beredd, också om det krävs högre insatser.
De två är båda unga, med flera år kvar till 30. Hon stöttar honom när han lutar sig mot sin käpp och jag misstänker, utan att de säger det, att om det värsta händer på ett uppdrag längst fram, så vill de båda hellre stupa samtidigt än att någon blir ensam kvar.
Hon har lämnat sina läkarstudier i Kanada och tillsammans med några volontärer fyllt en skåpbil med medicin och ett par datorer
Första gången vi ses, hösten 2023, bär hon hjälm och skyddsväst. Hon har lämnat sina läkarstudier i Kanada och tillsammans med några volontärer fyllt en skåpbil med medicin och ett par datorer. Vi åker med den mobila vårdcentralen till en frontnära by, datorerna kopplas upp mot en satellit och byborna får konsultera ukrainsktalande läkare i Nordamerika. De flesta patienter är äldre och vill inte bli evakuerade.
Gamlingarna behandlar henne som en ängel. Med sin religiösa tro och korset runt halsen är det lätt att, som byborna, se henne som sänd från ovan. Om besöket avlöper väl dukas bord för en måltid, ett bevis för tacksamheten människorna känner, ”men jag önskar jag kunde göra mer”, säger hon.
Vid ett tillfälle beskjuts byn av en stridsvagn på en höjd – det är innan drönarna gör den här typen av utflykter nästan omöjliga. När granaten visslar in och detonerar 150 meter bort tar min fotograf och jag skydd i ett dike. Men Polina och hennes team behåller lugnet, de har en rutin när terrorn börjar igen och packar ihop för att komma iväg innan en granat landar närmare.
Byns ängel får snabba kramar och gåvor av något ätbart som odlats i byn. Allt händer under ett par minuter innan byborna sakta, till synes obekymrat, promenerar eller cyklar hem igen. En lätt surrealistisk syn i dånet från stridsvagnsgranaternas krevader en bit bort.
När granaten visslar in och detonerar 150 meter bort tar min fotograf och jag skydd i ett dike. Men Polina och hennes team behåller lugnet
En kväll efter det första årets arbete återvänder hon till staden Kramatorsk för nattvila. Staden är helt nedsläckt, drönarna är fler och attackerna har ökat. Hon kör utan påslagna strålkastare i vad som framstår som en spökstad. Utan förvarning kliver en människa ut i gatan framför bilden. Han är omöjlig att upptäcka på håll i sina mörka kläder. Det smäller till på framskärmen.
Polina stannar för att hjälpa mannen. Det verkar inte vara så allvarligt. Men polisen som kommer till platsen säger att han vill ha 3 000 dollar för att glömma incidenten. Hon vägrar betala och mannen som blivit påkörd tycker att olyckan är lika mycket hans fel. Han vill inte väcka åtal. Polisen däremot skriver en rapport och en åklagare tar tag i ärendet.
En advokat gör ingen större nytta, snarare tvärtom, och bekanta varnar Polina för att advokaten kan vara i maskopi med åklagaren och menar att hon behöver en skicklig, oförvitlig försvarare i ärendet, eftersom bara ett par procent av de som åtalas i liknande fall frikänns i domstol. Straffet vid en fällande dom kan i värsta fall innebära fängelse.
Det blir en chock. Trots årtionden av extrem korruption trodde hon att demokratin, EU-processen och Ukrainas förbättrade korruptionsindex, enligt Transparency International, gjort landet mer rättssäkert. Trots att ukrainarna offrat sig på torget för demokratin och framgångsrikt demonstrerat till stöd för institutionerna (NABU och SAPO) som avslöjar och slår ner på den korruption som fortfarande existerar på samhällets högsta nivåer – trots detta är striden uppenbarligen inte över.
Och hon vägrar följa vänners råd att betala för att få sitt liv tillbaka, ”det är inget alternativ för mig”.
Hon vägrar följa vänners råd att betala för att få sitt liv tillbaka
Det unga demokratiska Ukraina vet att kampen i dag är ett flerfrontskrig, både mot den ryska terrorn och den inhemska korruptionen. Att ge upp vore att erkänna att Ukraina aldrig kan bli en fullvärdig europeisk demokrati – en mardröm, med tanke på alla offer kampen krävt, om Ukraina till slut bara blir snäppet bättre än ett genomkorrumperat Ryssland.
Jag ser att Polina skäms över sakernas tillstånd där hon står i sommargrönskan vid en gata i huvudstaden. Runt omkring rusar människor till sina sysslor precis som i vilken annan europeisk storstad som helst, även när ytterligare ett flyglarm går igång i bakgrunden. Larmet drunknar nästan i trafikbruset och de flesta här tycks inte längre ta någon notis om det.
Läs fler sommarröster:
Rakel Chukri: Länge levde jag ett dubbelliv under namnet Lena
Johan Norberg: Det är inte tiderna som har blivit sämre – det är du
