Sommarscenen
I DN Kulturs artikelserie återvänder skribenterna till bländande ögonblick som etsat sig fast.
Sommarlåt, sommarhit, sommardänga, sommarplåga. Kärt barn har många namn. Men vilken är egentligen den bästa svenska sommarhiten? Därom tvista de lärde. Okej, kanske inte direkt tvistar. Och kanske inte just de lärde. Men i alla fall.
Det enda krav en sommarhit måste uppfylla för att få kallas sommarhit är att den spelas på sommaren. Överallt. Hela tiden. På hög volym. Och för att vara tydlig: här pratar jag om radiopop, inte ”Idas sommarvisa” eller Sommaren ur Vivaldis ”De fyra årstiderna”.
Sommarhitten är en unik svensk företeelse. Och det är inte svårt att förstå varför. Inget annat land i världen har en så kort sommar kombinerad med en så framgångsrik musikindustri.
Ut med blommor, bryggor och solsken, in med hud, läppar och ljumma sommarnätter. Och kåtlåtar
Så varför har inte den svenska kanonkommittén pekat ut sommarhitten som särskilt bevarandevärd? Varför har man inte föreslagit att sommarhitten ska stå på Unescos lista över vårt immateriella svenska kulturarv? (Man har däremot föreslagit att ”gå studiecirkel” och ”göra musikdemos” borde stå på listan.)
Kanske är skälet att sommarhitten överflyglas av en annan ursvensk tradition: att klaga på sommarhitar.
Men tillbaka till frågan: vilken är den bästa svenska sommarhitten?
Först har vi de mest självklara kandidaterna, de som väljer glädjen. Hit hör i princip alla äldre sommarhits med ordet sommar i titeln som exempelvis ”Sommar, sommar, sommar” av Sten Carlberg och Eric Sandström (1952) och ”Sommar och sol” (1970) med Sven-Ingvars.
Att solen skiner kan vara skäl nog att brista ut i jubelsång, som Peps Persson i ”Oh boy!” (1993) eller Latin Kings i ”Fint väder” (1994). Och är det varmt och soligt så vill man ju ha fest, gärna på stranden och gärna med en sommarflirt. Ett faktum som Bröderna Herrey påpassligt fångar upp i textraden ”sommarparty på stranden, kom och ta mig i handen” i låten ”Sommarparty” (1985).
Under 70- och 80-talet uppstod en ny genre sommarhittar. Ut med blommor, bryggor och solsken, in med hud, läppar och ljumma sommarnätter. Och kåtlåtar. ”Jag fick ner dig på en äng” sjunger Magnus Uggla i sin biker-fantasi ”Sommartid” (1980). I Peter Lundblads ”Ta mig till havet” (1986) är skådeplatsen en strand med fuktig sand. Metaforerna står som spön i backen men det råder inget tvivel om vilken aktivitet som låtjaget har i sikte.
Mer rakt på sak är Eric Amarillo i ”Vill du ligga med mig då?” (2011). Genrens juvel är textraden ”Om du hör en bra låt och din partner är kåt är det glassigt” från Mange Schmidts ”Glassigt” (2006). Ett credo som kan läsas som hela kåtlåtgenrens manifest.
En tredje genre är de rakt av imbecilla sommarhittarna. De låtar som sänker sig till din nivå efter 14 piña colada. Det finns en drös. ”Boten Anna” (2006), ”Hej Monika” (2004), ”Oa hela natten” (1981) för att nämna några.
I jakten på den bästa svenska sommarhiten finns det en sommar som inte går att komma förbi. Sommarhittarnas år noll: 1982.
1982 var året då den svenska välfärden stod i zenit. Det var i princip omöjligt att bli arbetslös, det fanns en statlig hamburgerkedja och på vaktis-Arnes kontor fanns en obegränsad mängd suddgummin.
Det här hade kanske inte gjort 1982 till sommarhitens märkesår om det inte vore för att den svenska välfärdens all-time-high sammanföll med en annan toppnotering: peak topless.
Aldrig förr eller senare har så många nakna kvinnobröst stått i glasskön på Fjärran Höjder-badet i Gävle som 1982. Jag vet, för jag var elva år den sommaren.
Ekonomin var alltså på topp och moralen modernast möjliga. Och som lök på falukorven hade svenska folket fått fem veckors semester bara några år tidigare.
Tid, pengar och kvinnobröst drev svenskarna till beachen i allmänhet och after beachen i synnerhet. Det enda som saknades var en låt som kunde bli soundtracket till allt detta.
Då, försommaren 1982, dimper det ner i Sveriges Radios brevlåda två låtar som ska visa sig bli de i särklass mest agendasättande sommarhitar som någonsin gjorts på svenska: Gyllene Tiders ”Sommartider” och Tomas Ledins ”Sommaren är kort”.
Så här 45 år senare känns det svindlande att tänka på att dessa båda popkulturella monoliter faktiskt släpptes med bara några veckors mellanrum. Och har tävlat mot varandra sedan dess. De blev sommarhittarnas Borg och McEnroe.
”Sommartider” – en effektiv arenahymn till sommaren med handklapp och allsång.
”Sommaren är kort” – satt som en smäck i batteriradion på stranden när Thore Skogman hade sommarpratat färdigt.
Texten till ”Sommartider” placerar låten bland kåtlåtarna (någon borde för övrigt berätta detta för Sveriges rektorer och musiklärare i god tid före nästa års skolavslutning …).
Texten till ”Sommaren är kort” är en helt annan femma. En familjevänlig lägereldsdänga, fri från sexuella anspelningar (om man bortser från glassen i munnen, vilket jag tror att man ska).
Tomas Ledin lovsjunger den blå himlen, plastsandalerna och sanden mellan tårna. Så långt inga överraskningar. Men sen gör Ledin något som ingen annan svensk sommarhitskompositör vågat. Han tillsätter en nypa malört till sin paraplydrink. I refrängen får vi plötsligt veta att den idyll som versen beskriver inte är evig. Ledin gör konst av det svenska missmodet.
Vi pensionssparar i lagom trygga fonder, smörjer in oss i solskyddsfaktor 50 och springer maraton. Allt för att sommaren i våra liv ska bli så lång som möjligt
Sommaren är kort. Det mesta regnar bort. Vetskapen om att visst har vi det bra nu, men snart blir det värre, styr i hög grad våra val. Vi pensionssparar i lagom trygga fonder, smörjer in oss i solskyddsfaktor 50 och springer maraton. Allt för att sommaren i våra liv ska bli så lång som möjligt. Men det spelar ingen roll, hösten kommer ändå snart. Och det går med vindens fart.
Det finns de som skulle säga att vetskapen om att sommaren är kort, vad vi än gör för att förlänga den, gör livet dystert. Men Ledin vet att det är tvärtom. Liksom filosofer som Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre och Martin Hägglund har Ledin förstått att det själva faktum att livet är kort är det som gör livet meningsfullt. Skulle livet vara för evigt så skulle vi inte ha någon anledning att kliva upp ur sängen på morgonen eftersom vi lika gärna kan kliva upp ur sängen någon annan morgon.
1982 går de svenska rekordåren mot sitt slut och det är bara fyra år kvar tills en statsminister skjuts ihjäl. Den 50-åriga socialdemokratiska sommaren är på väg att ta slut
Det har gått nästan ett halvt sekel sen ”Sommaren är kort” nådde Sveriges öron. Textens imperativ – lev nu, snart är du död – kan i dag under galopperande klimatkris te sig egoistiskt. Det kanske inte är läge att sjunga sånger om att leva i nuet, när det är framtiden som så desperat behöver vår hjälp. I en tid då vårt största samhällsproblem är att sommaren är lång har Ledins budskap blivit obsolet.
Samtidigt.
Vi mår inte bra av oro. Oron är sällan konstruktiv. Men planeten vi bor på överlever inte utan vår oro. I det postledinska paradigmet måste därför oron och hoppfullheten gå hand i hand. Vi måste sträva efter att vara två saker samtidigt: bekymmerslösa semesterfirare och bekymrade jordbor.
Är ”Sommaren är kort” den bästa svenska sommarhitten nånsin? Nej. Jag tycker nog faktiskt att den är ganska jobbig. En sommarplåga i ordets rätta bemärkelse. Den bästa svenska sommarhiten är Pugh Rogefeldts ”Små lätta moln” (1969). Tätt följd av ”Sol, vind och vatten” (1973) med Ted Gärdestad. Om ni frågar mig.
Men ingen kan ta ifrån Ledin att han gjorde det som ingen annan svensk sommarhitmakare har gjort. Han gav våra liv en mening.
Så ta för dig. Solen skiner kanske bara i dag.
Läs mer:
David Wiberg: ”En kärlekshistoria” fick mig att våga bli Linnea på scen
Fanny Lindstedt Grahn: Vi glömmer lätt att sommarlovet är den mörkaste tiden
Josefin Olevik: Jag blir aldrig av med den strypta kvinnan under granen
