Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Odysseus hit och dit. I den här texten ska vi ägna oss åt adaptionen av en klassiker med något lägre status, ”Lilla huset på Prärien”.
För trogna läsare är det ingen nyhet att jag har följt författaren Laura Ingalls Wilders hjulspår i USA: Pepin i Wisconsin, hennes födelseort i de stora skogarna. De Smet i South Dakota, den lilla staden på prärien, där hon tillbringade stora delar av sin ungdom. Rocky Ridge Farm i Mansfield, Missouri, där böckerna om livet som nybyggare på prärien skrevs. Efter Trumps seger i nomineringsmötet i Iowa den bistra vintern 2024 råkade jag åka förbi Burr Oak, där familjen Ingalls tillbringade en olycklig tid.
Jag har redan klankat på den gamla tv-serien med Michael Landon, den som filmades i Kalifornien, och dränkte Ingalls Wilders strama prosa och subversiva feminism i sentimentalitet och könsstereotyper. Nu är det dags för den nya Netflixversionen, trygg och tillrättalagd, med fronten och vildmarken odlad och befolkad. Vänskap i stället för konfrontation med urbefolkningen.
Ibland krävs en ny tolkning för att komma sanningen nära. Som musikalen ”Hamilton”, där bruna och svarta aktörer tar sig an de amerikanska grundlagsfäderna. Som ”The Odyssey”, där Lupita Nyong’o utmanar historiska stereotyper i rollen som sköna Helena.
Tillrättalägganden är något annat. Ty vad är nästa steg? Scarlett O’Hara i ”Borta med vinden” som slaverimotståndare?
Jag hade önskat mig att någon hade vågat ta sig an den brutala verklighet som går att ana mellan raderna i böckerna (den som läst Ingalls första utkast vet att det är en i högsta grad censurerad version). Det är inte som att Laura är blind för mammas rasism. Eller pappas vårdslöshet, när han drar iväg från Stora skogen med fru och tre små barn.
Till tältläger och jordkulor och baracker och timmerstugor, med malariautbrott, gräshoppssvärmar och snöstormar. På förbjuden mark i Indianterritoriet, utan hänsyn till fördrivningen av ursprungsamerikanerna. Den amerikanska drömmen, krossad gång på gång, i Kansas, Minnesota och South Dakota.
Odysseus i Mellanvästern, den filmen hade jag velat se.
Läs mer:
Kalenas senaste kåseri: I Alabama såg jag ett mirakel
Kalena-klassikern (2024): Jag åker bort. Någon gång hittar jag hem
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
