Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Höstterminens första dagar i en universitetsstad brukar luften vibrera av spänd förväntan. Men när jag återvänder till Uppsala efter semestern i år känns stämningen dämpad.
Anledningen är utbildningssociologen Jason Arday, Cambridges yngste svarte professor. Mot slutet av juli i år anklagades han för plagiat och att ha fabricerat delar av sin grandiosa CV, liksom de utmaningar i barndomen som han överkommit. Detta utlöste en storm på sociala medier och i pressen. I början av augusti lämnade han sin tjänst. En dryg vecka senare hittades han död i sitt hem, i vad som får antas vara ett självmord.
Både inom och utanför universitetsvärlden famlas det nu efter en förklaring. Vad ligger bakom denna tragedi?
Identitetspolitiken och dess positiva särbehandling av minoriteter, menar högern. Rasismen och en medielogik där lynchstämning premieras, menar vänstern.
Men jag saknar en viktig dimension i debatten. För fallet Arday handlar inte bara om särbehandling på basis av hudfärg. Oavsett om särbehandlingen ifråga är av det positiva slaget (som när tjänster tillsätts på basis av identitet snarare än meriter) eller det negativa (som när media går åt svarta professorer hårdare än vita).
Här aktualiseras även frågan om hur vi ser på intelligens överlag – och på det genetiska arvet. Arday var nämligen inte bara svart, utan även autistisk. Och enligt sig själv född med en så allvarlig intellektuell funktionsnedsättning att han var ytterst sen med att både tala och läsa. Hans historia – oavsett dess sanningshalt – går alltså på tvärs mot idén att vårt öde bestäms av vår nedärvda natur, och i synnerhet den intelligens som mäts med IQ-test.
Därför är det inte helt förvånande att det finns flera kopplingar mellan techmogulerna och den person som först publicerade sommarens anklagelser mot Arday, mitt i julis nyhetstorka.
Just denna genetiska determinism har blivit allt viktigare för den nya högern i dag, inte minst i Silicon Valley. Därför är det inte helt förvånande att det finns flera kopplingar mellan techmogulerna och den person som först publicerade sommarens anklagelser mot Arday, mitt i julis nyhetstorka. Han heter Nathan Cofnas och är inte bara filosof, utan även en självutnämnd ”rasrealist”.
Cofnas fick själv lämna Cambridge för två år sedan efter anklagelser om rasism. Men det viktiga i sammanhanget är inte de eventuella hämndmotiv det ger honom gentemot sitt gamla universitet, utan hans ideologiska plattform. Samma dag som Ardays död offentliggjordes beskrev han sina framtidsutsikter såhär: ”Efter revolutionen kommer jag att vara prefekt för institutionen för eugenik och rasbiologi vid Harvard”, (New Yorker 19/8).
Detta må ha varit ett skämt, men det är ett faktum att Cofnas ständigt talar om IQ-skillnader mellan svarta och vita, i kombination med en stark dos darwinism. I en sann meritokrati, menar han, skulle svarta ”försvinna från nästan alla högprofilerade positioner förutom idrott och underhållning” (Telegraph 8/2-24).
Dessutom står Cofnas inte modigt ensam mot etablissemanget som näthögern nu vill göra gällande. Förvisso har han blivit avstängd från sin nuvarande position vid universitetet i Gent. Men det besvarades raskt med att ingen mindre än den amerikanske Belgienambassadören Bill White, som sedan 30 år tillbaka räknar sig som president Trumps gode vän, tog Cofnas i försvar på X och hotade dra in universitetets amerikanska medel.
Redan 2019 fick Cofnas även ”the Thiel Treatment”, som wallraffande reportrar för Hope not Hate kunnat avslöja (16/10-24). Orden kommer från den norske rasbiologen Emil Kirkegaard, som introducerade Cofnas för Peter Thiel, techmagnaten bakom Silicon Valleys högersväng. Sedan dess har Cofnas bland annat ofta lyfts fram i Aporia, en Thielfinansierad nylansering av den rashygieniska och nazistkopplade Pioneer Fund från 1937 (Byline Times 18/8). På ett foto som delas friskt online just nu syns Cofnas även med en annan Thielprotegé, Curtis Yarvin, som har en faderlig hand över Cofnas axlar. Yarvin är en nyreaktionär guru som vill avskaffa demokratin och återinföra slaveriet, på basis av just evolutionsbiologiska resonemang om påstådda IQ-skillnader mellan svarta och vita.
Min poäng är att hans sorgliga historia handlar om mycket mer än hans person, eller om hur universiteten och media fungerar.
Inget av det här är tänkt att rentvå Arday från de anklagelser om bland annat forskningsfusk som lagts fram mot honom. Min poäng är att hans sorgliga historia handlar om mycket mer än hans person, eller om hur universiteten och media fungerar. Den visar även hur rashygienen börjar göra comeback i finrummen. Pådriven av Thiel och andra techmoguler, som ser sig själva som en kognitiv elit och evolutionärt bäst lämpade att dominera, enligt bland annat den färska boken ”The Nerd Reich” av Gil Duran (Guardian 5/8).
I Sverige tvångssteriliserade vi kvinnor av rashygieniska skäl så sent som på 1960-talet. Det kunde räcka med att vara rullstolsbunden eller ha föräldrar med dåliga nerver, som Ann Heberlein beskrev i sommarens radioprat. Det finns de som vill till den typen av värld igen. De som manar på den utvecklingen från Silicon Valley styr redan våra digitala liv. Nu är de i full färd med att även söka bemäktiga sig forskningen och politiken.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Påve Leo hyllas för att han varnar för AI – men han är inte den frälsare alla drömmer om
Gina Gustavsson: En arg kvinna? Det måste vara förklimakteriet!