Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Lotta Lundberg
”De aningslösa”
Natur & kultur, 389 sidor.
Det är sällan en god idé av en författare att fälla ett moraliskt omdöme om sina romanfigurer redan i titeln. Att den som gör detta är just Lotta Lundberg förvånar mig. Hon brukar ju bemöda sig om komplexitet, om att framhäva det rationella också i grymma och själviska handlingar. Varför då döpa en roman till ”De aningslösa”? Kan inte läsaren själv få ta ställning till huruvida de människor hon står i begrepp att läsa om är ett gäng ignoranta fegisar?
Så skulle man visserligen kunna beskriva både Freja, Johan och Irmgard. Den förstnämnda är en svensk tjej med konstnärsdrömmar som, efter ett år i Berlin, har hamnat med en grupp andra unga kvinnor på en ”Bergtagen”-liknande klinik i Alperna. Där kan de vistas hur länge de vill, så länge de går med på att varje månad få sina ägg extraherade och donerade till barnlängtande par. Äggen betingar ett högt pris, för Freja och hennes medpatienter har bedömts som genetiskt fläckfria: vackra, sunda, begåvade.
Johan och hans fru Amanda hör till de potentiella konsumenterna. Efter flera misslyckade IVF-försök åker de till en mässa för likasinnade i Köln. Bland alla hundratals desperata besökare träffar de ett svenskt par som berättar för dem om en klinik i Ryssland med ”babygaranti” (den finns!). Nog för att man måste promenera över gränsen och betala en kvarts miljon i kontanter, men om det inte blir något barn, ja, då får man pengarna tillbaka.
Irmgard, slutligen, befinner sig i transaktionens mellanled. Hon är barnmorska på ett mödravårdshem utanför München. Eftersom året är 1944 ingår kliniken i nazisternas Lebensborn-program. I syfte att främja arisk återväxt har partiet etablerat speciella hem där godkända kvinnor får föda sina barn. Medan andra runt om i landet svälter ser man till att göda just denna del av kadern. Rashygienen kräver friska tyska bebisar, som dock hålls åtskilda från sina mödrar för att inte bli för psykologiskt veka.
Mindre välformade är avsnitten om Freja och Johan. Särskilt det förstnämnda tyngs av klichéer och trovärdighetsproblem
Precis som i ”Timme noll” (2014), Lundbergs kanske mest lästa roman hittills, används alltså tre berättelser från olika tider för att belysa en uppsättning etiska problem. Vem har rätt till ett barn? Är det ”meningen med livet” att bli förälder, eller åtminstone se till att någon annan blir det? Får man mixtra med förutsättningarna hur som helst, och om inte, när glider acceptabel omsorg om det framtida barnets livskvalitet över i eugenik?
Frågorna är tveklöst intressanta. Och i avsnittet om Irmgard – placerat mitt i boken kommer de till sin rätt. Här förenar Lundberg två av sina styrkor: förmågan att skapa fart och framåtrörelse i prosan och den att bygga en text på solid research utan att fotnoterna lyser igenom. Lebensbornkliniken är en tacksam teaterscen, och Irmgard övertygande som naiv idealist och hycklande pick me-girl i ett. Hon vill ju bara hjälpa! Och få känna sig utvald av chefsläkaren doktor Ebner, en av Himmlers närmaste män.
Mindre välformade är avsnitten om Freja och Johan. Särskilt det förstnämnda tyngs av klichéer och trovärdighetsproblem. Bifigurerna verkar ha som främsta funktion att säga något dramaturgiskt nödvändigt till Freja i rätt ögonblick. Huvudpersonen själv förblir svårgripbar, dessutom med en lätt misogyn vokabulär (”ankläppar”, ”sillisar”) som omöjligen återfinns bland någon född år 2000 – däremot bland många i Lundbergs generation.
Undrande ställer jag mig också till valet att knyta ihop de olika romanfigurernas öden (den ena visar sig vara släkt med den andra, och så vidare). Resultatet blir en bismak av eftermiddagsteve som är ovärdig en författare med Lundbergs ambitioner. Måste verkligen de historiska parallellerna skrivas i blod för att bli synliga? Återigen: låt läsaren tänka själv.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur