Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Förslaget att utmäta inkomsterna från brottsdömdas kulturproduktion är nog bara ett desperat utspel i sluttampen på en tuff valrörelse, men om vi för en stund ska unna oss att ta det på allvar så är det på sätt och vis rätt hisnande.
Den tidigare medgrundaren till ”Centrum för rättvisa”, justitieminister Gunnar Strömmer (M), föreslår tillsammans med övriga Tidöpartier på Aftonbladets debattsida att en ny utredning ska titta på hur man ska hindra att ”personer med kriminell bakgrund i vissa fall kunnat bygga karriärer och tjäna stora pengar på att skildra sin egen brottslighet”. De antyder att förslaget framför allt handlar om kulturskapare med gängkopplingar, men nätet verkar ändå kastas brett. Det är faktiskt oklart om det bara är Yasin de tänkt fiska upp, eller om de råkar håva in Allra-grundaren och högerinflueraren Alexander Ernstberger i bifångsten.
Han är ju nämligen också en dömd brottsling, med stora skadeståndskrav mot sig, som skrivit en bok där han rättfärdigar sina kriminella handlingar. Inkomsterna från den hade han från börjat överlåtit till en närståendes bolag, vilket tydligt illustrerar ett grundläggande problem, det vill säga att upphovsmannen ganska lätt kan styra inkomsterna till andra bolag – till och med utomlands – för att undvika att de omhändertas.
Men inte tänkte Strömmer på Ernstberger.
Mer troligt är att Strömmer tänkt på till exempel Sebbe Stakset, den dömda medlemmen i gruppen Kartellen som efter sina avtjänade straff rimligen tjänat en del pengar på böcker, medieframträdanden och föreläsningar för skolungdomar. Kruxet här är att Stakset blivit kristen, predikar kärleksbudskap och vill avskräcka unga från brottets bana.
Hur skriver man en lag som gör en distinktion mellan uppbyggliga berättelser om tidigare kriminalitet eller ett glorifierande av gänglivet? Det kräver mycket skarpa juridiska hjärnor, om det ens är möjligt. Det troliga är att man ganska raskt får problem med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och dessutom utmanar själva näringsfriheten när samhället gör anspråk på intäkterna.
Håkan Nesser är en annan brottsdömd kulturarbetare. Säg att han nämner tiden på Asptuna-anstalten i en kommande roman. Ska hans intäkter då tas i beslag? Bör staten också brandskatta honom på royaltyer för nya upplagor av tidigare böcker som ju faktiskt handlar om brott?
Nej, det var nog inte tanken. Snarare är det mycket möjligt att Strömmer retat sig på diverse orten-rappare som skrivit våldsförhärligande texter om droger och dyra varumärken. Problemet är att man inte vet om de begått de brott de rappar om, däremot har de kanske åkt dit på något bötesbrott. Ska deras inkomster ändå plockas in av staten? Och framför allt: vilken instans ska sitta och göra alla dessa granskningar som skiljer på fakta och fiktion, på moralisk uppbygglighet och uppmuntran till brott, på verkshöjd och konstnärlig frihet?
Det låter inte riktigt som att Strömmer vet vad ett liberalt samhälle är längre. Eller också vet han det men skriver glatt under på allt som Henrik Vinge (SD), ordförande i justiteutskottet, langar fram.
Läs fler texter om musik och fler texter av Po Tidholm