Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Min fyraåriga son förblir lyckligt ovetande om namnen på världens despoter. Men den här sommaren fick han lära sig om klimatkrisen. Det gick inte att undvika. Åkrarna som var så gröna förra sommaren var nu gula och uttorkade. Det var så varmt och torrt överallt, hela tiden, och han undrade förstås varför.
Jag försökte göra det begripligt genom att applicera Johan Rockströms forskning om planetära gränser på seriefiguren Iron Mans rustning. Den tål en del stryk, men till slut blir sprickorna så många att det blir kortslutning i hela systemet.
Min sons generation kommer inte att ha något annat alternativ än att försöka åtgärda de skador som tidigare generationer åsamkat planeten
I Frankrike tror föräldrar generellt inte på att hålla de värsta sanningarna borta från barnen. På museerna i Paris är det inte ovanligt att femåringar får brutalt uppriktiga analyser av konstverk som gestaltar Dantes vision av helvetet. Vi tänker kanske inte bli riktigt så franska, men jag tror ändå att det är bra att relativt tidigt börja prata som en vuxen människa till barn. Min sons generation kommer inte att ha något annat alternativ än att försöka åtgärda de skador som tidigare generationer åsamkat planeten.
Sommarens debatter om extremväder har inte alls matchat proportionerna i det som står på spel. Folk går vilse i tjafs om lokala detaljer. Politiker ställs knappt till svars när de ignorerar forskningen. Ett svenskt riksdagsparti, som för inte länge sedan stod för humanitära idéer, gick till val på att fängsla klimataktivister. Inte som hemlig plan bakom kulisserna – det var deras strategi för mobilisering.
Vi behöver ett kulturellt och filosofiskt skifte. Synen på naturen och vår relation till den måste förändras
Ska vår planet förbli beboelig ett tag till räcker det inte med finjusteringar i sakpolitiken och lite snyggare datavisualiseringar på konferenser. Vi behöver ett kulturellt och filosofiskt skifte. Synen på naturen och vår relation till den måste förändras.
Den brittiska biologen och vetenskapsjournalisten Rowan Hoopers nya bok ”Togetherness. Symbiosis and the hidden story of life’s greatest collaborations” är ett steg i den riktningen. Redan från första sidan lockar Hooper in oss i en grön djungel av växter och organismer som är beroende av varandra. Med poetisk detaljrikedom skildrar Hooper hur lavar, koraller, mossa, svampar, träd, insekter och orkidéer samarbetar och utvecklar symbiotiska förhållanden.
När Darwin publicerade ”On the origin of species” präglades han av rådande trender och normer. Han anpassade i viss mån berättelsen till ett brutalt samhällsklimat
Hooper påminner om att forskningen alltid lever i en kulturell och politisk kontext. När Darwin publicerade ”On the origin of species” präglades han av rådande trender och normer. Han anpassade i viss mån berättelsen till ett brutalt samhällsklimat, där den ekonomiska och politiska makten var koncentrerad hos ett fåtal och kolonialismen stod för sin kulmen, då det brittiska imperiet omfattade en femtedel av världens folk. Det påverkade bokens mottagande och inflytande.
Det är som bekant läsaren som skriver boken och i Darwins fall innebar det att många reducerade bokens sofistikerade och nyanserade forskning till förenklade paroller om den starkes rätt. Det var filosofen Herbert Spencer, inte Darwin, som artikulerade frasen ”survival of the fittest”, men Darwin lade till den i bokens femte, reviderade utgåva. Denna fras inspirerade i sin tur idéer om det självklara i att exploatera planetens naturresurser och andra länders befolkningar.
Hooper visar här de forskare och författare som betonat naturens symbiotiska förhållanden, från Rachel Carson och Lynn Margulis till Ursula K Le Guin och Suzanne Simard, professorn i skogsekologi som inspirerade Richard Powers moderna klassiker ”The overstory”. Särskilt Margulis hypoteser avfärdades länge av manliga forskare som ett typiskt kvinnligt önsketänkande, en romantiserad idé om naturen. Nu är de vedertagna.
Hooper och Paravel påminner båda om att vi kommer att behöva både konsten och vetenskapen för att åstadkomma ett samhälleligt skifte i arbetet med klimatkrisen
I läsningen rör sig associationerna ständigt från forskningen till konsten – perspektivet skiftar sömlöst från det mikroskopiska till det planetära. Det påminner mig om en av sommarens starkaste filmupplevelser, Verena Paravels radikala naturdokumentär ”Delta”, som jag såg på Luma i Arles en dag när det var 42 grader varmt utanför. Där tänjer regissören på gränserna för hur vi kan gestalta och uppleva naturen, känna oss direkt delaktiga i den. Hooper och Paravel påminner båda om att vi kommer att behöva både konsten och vetenskapen för att åstadkomma ett samhälleligt skifte i arbetet med klimatkrisen.
När jag träffade Johan Rockström häromåret pratade han just om att klimatkrisen i dag även är en informationskris. Han har därför lanserat ett nytt initiativ för att stärka kommunikationen om klimat och planetära gränser, byggt på insikten att ”vetenskapen inte ensam kan rädda oss” som Rockström uttrycker det. Planetens öde kommer att avgöras av ”vår kommunikation och hur vi agerar utifrån den” säger han.
Utmaningen är därmed inte mindre än att skapa en ny offentlighet, där klimatkrisens allvar får centralt utrymme. Det uppdraget är delvis arkitektoniskt – vi behöver en helt ny digital infrastruktur för att forskningen och journalistiken alls ska nå fram, och inte bara dränkas i vilseledande nonsens, distraktioner och propaganda.
Läs mer:
Erika Bjerström: Klimatkrisen förvärras, men medierna blir allt tystare

